Det imaginära är ett begrepp som vanligtvis associeras med den i huvudsak franskspråkiga poststrukturalistiska och modernismkritiska rörelsen under andra halvan av 1900-talet. I denna tradition introducerades det imaginära som ett sätt att tala om en i kulturen, den symboliska ordningen eller språksystemet inneboende produktion av bilder som styr de filter genom vilka individen uppfattar och tolkar världen omkring sig. Det har också påpekats att begreppet bär tydliga spår av att det myntades under masskulturen framväxt. Detta då den allmänna föreställningen om bilden, i och genom massproduktionen, rörde sig från att handla om en avgränsad och enskild representation av någonting till idén om att bilden är en kopia av en kopia. Med andra ord, när originalitet och ursprung ersattes av iteration och fluiditet uppstod således behovet av att kunna tala om hur dessa sociala processer, detta konstanta skapande av bilder som refererar till varandra snarare än till en tänkt omvärld, påverkar vår upplevelse av världen.
I sin mest grundläggande betydelse utgör därmed det imaginära ett begrepp som fångar ett slags fundament på vilket vår upplevelse av verkligheten vilar. Jean Baudrillard talar exempelvis om att det imaginära «varken är sant eller falskt, det är en dissuasiv maskin som iscensätter ett pånyttskapande, i form av en motbild, av det reellas fiktion» (1981, 27). Samtidigt utgör inte det imaginära någonting som den enskilda individen besitter naturligt. I stället är det någonting som vi alla erhåller och påtvingas utifrån. Därmed går det att tala om det imaginära både som en «gemensam bild» eller «inom en grupp spridd samling föreställningar» och som en imaginär bild som tillhör en individ. I den första betydelsen kan det imaginära exempelvis referera till bilden av något fenomen, såsom krig eller terrorism, bilden av en särskild kulturell eller etnisk identitet, eller bilden av ett geografiskt område och hur denna är spridd inom en viss grupp eller i en viss kultur. Samtidigt är det alltså också möjligt att tala om det imaginära hos det enskilda subjektet. Här berör begreppet snarare mer grundläggande frågor om identitet, jagkänsla, och jagföreställning än frågor om den gemensamma bilden av någonting.
Historia
Etymologiskt härstammar begreppet det imaginära från latinets imaginarius som i den vanligare adjektivformen användes likt det svenska adjektivet imaginär för att tala om någonting påhittat, skenbart, fiktivt eller inbillat. Inom humanvetenskaperna populariseras begreppet framför allt av Jean-Paul Sartre, som 1940 publicerar boken L’Imaginaire: psychologie phénoménologique de l’imagination, och av Jacques Lacan, som använder den substantiverade formen redan i sina tidiga texter från andra halvan av trettiotalet. Under efterkrigstiden kommer det imaginära att utgöra en del i kritiken av det nära besläktade, och filosofiskt mer traditionstyngda, begreppet föreställningsförmåga eller inbillningskraft (fr. imagination, ty. Einbildungskraft, eng. imagination, gr. φαντασία). Här ställdes det imaginära i kontrast till idén om inbillningskraften som en förmåga hos individen, vilken inte minst var stark inom den romantiska rörelsen.
I dag har det imaginära i det närmaste blivit ett grundbegrepp, inte minst inom kulturstudier och kritisk teori. Fortsatt är det främst med hänvisning till Lacans triad eller i Castoriadis förståelse som begreppet förekommer, men också Benedict Andersons bok Imagined Communities: Reflections on the Origin and Spread of Nationalism har här haft ett stort inflytande, inte minst när det kommer till studiet av nationalism. Inom Jacques Lacans psykoanalytiska teorier, där det imaginära utgör en av den psykoanalytiska erfarenhetens tre ordningar tillsammans med det reella och det symboliska, utgör den imaginära ordningen platsen för det individuella egots identifikation med den andre, vilket på så sätt introducerar det radikalt andra, och därmed en oundviklig alienation, i egots självbild.
Det imaginära i retoriken
Frågan om produktionen av bilder eller representationer, och kopplingen till grekiskans fantasía, etablerar historiska linjer inom ramen för det imaginära som sträcker sig tillbaka till retorikens ursprung. För såväl Platon som Aristoteles är fantasía knutet till perceptionen. Men medan Platon, som bland annat diskuterar begreppet i Sofisten och i relation till Protagoras homo mensura-sats, i första hand ser det som en falsk bild sprungen ur ett begränsat perspektiv, ser Aristoteles vår föreställningsförmåga som en förutsättning för alla pathosappeller. I denna betydelse förblir också begreppet viktigt inom den klassiska retoriken, och Quintilianus väljer exempelvis att använda det grekiska begreppet för att tala om hur talaren kan röra publikens känslor.
I moderniteten utgör denna koppling mellan retoriken och föreställningsförmågan grund för såväl kritiken som hyllandet av retoriken. Kant utgör här ett exempel på den första positionen, då han lyfter retorikens förmåga att tala till inbillningskraften som anledningen till att den inte bör ha någon annan funktion än underhållande. George Campbell, å andra sidan, ser föreställningsförmågan som en förutsättning för att vi ska över huvud taget ska kunna tänka förnuftigt, och att all god retorik därmed måste involvera denna sida av det mänskliga tänkandet.
I dag förekommer begreppet det imaginära flitigt i retorikforskningen, inte minst i de perspektiv som influerats av psykoanalysen och den i Althusser grundade constitutive rhetoric-traditionen (jmf. Bush 2012; Gunn 2003). I Skandinavien förknippas begreppet kanske främst med Mats Rosengren, som i Castoriadis anda ofta talar om socialt imaginära betydelser (jmf. Rosengren 2008). Begreppet förekommer också frekvent i den svenska retorikforskningen, om än i något varierande betydelser (jmf. Bengtson 2019; Buhre 2019; Schou Therkildsen 2022; Stagnell 2022; Viklund 2014). Men kanske döljer den analytiska mångtydigheten hos begreppet också en större teoretisk utmaning för den samtida retorikvetenskapen. För när Rosengren skriver att betydelser är «imaginära för att de har sitt ursprung i vår föreställningsförmåga» (2013, 20) likställs de båda begreppen och den ursprungliga teoretiska konflikt som gav upphov till dem döljs. Frågan om föreställningsförmågan och det imaginära förblir dock relevant för retoriken att besvara, inte minst i ljuset av teknologins potentiellt växande hot mot varje föreställning om mänsklig autonomi.
Referenser
Baudrillard, Jean. 1981. Simulacres et simulation. Débats. Galilée.
Bengtson, Erik. 2019. The Epistemology of Rhetoric: Plato, Doxa and Post-Truth. PhD diss., Uppsala University.
Buhre, Frida. 2019. Speaking other Times: Hannah Arendt and the Temporality of Politics. PhD diss., Uppsala universitet.
Bush, Randall. 2012. «Rhetoric, Psychoanlysis, and the Imaginary». Cultural Studies 26 (2–3): 282–98. https://doi.org/10.1080/09502386.2011.644115.
Gunn, Joshua. 2003. «Refiguring Fantasy: Imagination and Its Decline in U. S. Rhetorical Studies». Quarterly Journal of Speech 89 (1): 41–59. https://doi.org/10.1080/00335630308168.
Kim, Jodi. 2022. Settler Garrison: Debt Imperialism, Militarism, and Transpacific Imaginaries. Duke University Press.
Matejowsky, Ty. 2023. Smothered and Covered: Waffle House and the Southern Imaginary. The University of Alabama Press.
Rosengren, Mats. 2008. Doxologi – en essä om kunskap. 2:a uppl. Retorikförlaget.
Rosengren, Mats. 2013. «Social mening – en retorisk fråga». Rhetorica Scandinavica 65: 8–24.
Schmidt Camacho, Alicia R. 2008. Migrant Imaginaries: Latino Cultural Politics in the U.S.-Mexico Borderlands. Nation of Newcomers. New York University Press.
Schou Therkildsen, Louise. 2022. A European State of Mind: Rhetorical Formations of European Identity within the EU 1973–2014. PhD diss., Uppsala University.
Stagnell, Alexander. 2022. «Autonomous Politics: Imaginary and Imagination in Doxology». I Shadows in the Cave: Revisiting Rosengren’s Doxology, redigerad av Erik Bengtson, Karl Ekeman, Mirey Gorgis, Louise Schou Therkildsen, och Alexander Stagnell, 277–95. Retorikförlaget.
Viklund, Jon. 2014. «Den politiska visionens retorik». Rhetorica Scandinavicar 66/67: 77–95. https://doi.org/10.52610/rhs.v18i66/67.105.
Om forfatteren
[Kommer]