Hegemoni, också ibland «kulturell hegemoni», refererar både till en viss grupps dominerande ställning i relation till en annan i ett samhälle, hur denna ställning ofta underbyggs och upprätthålls via olika kulturella institutioner och praktiker och den grupp som utmanar ett rådande status quo. Begreppet härstammar från den antika grekiskans ἡγεμονία, framför allt i betydelsen «auktoritet» eller «suveränitet», och kunde användas för att peka ut denna relation såväl inom som mellan stadsstater. I dagens retorikvetenskap är begreppet kanske tydligast associerat med Ernesto Laclau och Chantal Mouffes arbeten, i vilka hegemoni har definierats som en «politisk-tropologisk rörelse». En central fråga för Laclau och Mouffe är således övergången mellan olika hegemonier, någonting de menar möjliggörs av den mänskliga världens fundamentala retoricitet (2014). Att etablera en hegemoni innebär, i synnerhet för Laclau, att genom en namngivande gest försöka peka på den omöjliga punkt som skiljer ett visst språksystem från utsidan (då en direkt definition av utsidan de facto skulle göra det till en del av systemet). Att vända sig till retoriken är, med andra ord, ett försöka att förklara vad det är som gör en hegemoni möjlig, men också hur andra hegemonier kan utmana och ersätta den (Laclau och Mouffe [1985] 2014).
Historia
En av få tidiga kopplingar mellan detta ord och den retoriska traditionen återfinns hos Isokrates som i sin välkända hymn till logos framhåller att det «är alla handlingars och tankars hēgemóna». Emellertid blir hegemoni ett begrepp först under mitten av 1800-talet, framför allt i den rörelse som ville se ett enat Tyskland (Anderson 2017) där det bland annat florerar i och kring revolutionsåret 1848 där också Marx och Engels medverkade. För det skulle komma att bli i den revolutionära kontexten och i Marx och Engels efterföljd, som hegemoni skulle fyllas med den mening som begreppet också har idag. Det aktualiserades i motståndet till det ryska Kejsardömet, där framför allt de ryska socialdemokraterna nu konfronterades med de frågor som Marx hade grubblat över efter nederlaget 1848. Dels frågan om vilken grupp som skulle ta den politiska hegemonin i kampen mot en feodalmakt, men också om varje samhälle först måste genomgå en liberal-demokratisk revolution innan proletariatets revolution blir möjlig. Som bekant är dessa frågor centrala i splittrandet av den ryska socialdemokratin, och dessa frågor fortsätter att plåga Bolsjevikerna också efter maktövertagandet. Det var också i denna kontext som en ung Antonio Gramsci besökte Moskva i egenskap av ungdomsrepresentant för det italienska kommunistpartiet. För det är utan tvekan Gramsci som på allvar introducerat begreppet i det politiska tänkandet genom de anteckningsböcker som han författade under sin tid i Mussoliniregimens fängelse på tjugo- och trettiotalet. I och med att begreppet hegemoni pekar på hur människor styrs och kontrolleras inte bara av fysisk makt och våld, vad exempelvis Louis Althusser definierade som de repressiva statsapparaterna, utan också av idéer och föreställningar, finns det också en naturlig koppling mellan hegemoni och det marxistiska ideologibegreppet. För medan både tyska nationalister och de ryska socialdemokraterna främst brukat hegemoni i funderingar kring vad som skulle ta över och ersätta den rådande ordningen, förde Gramsci in den andra sidan av samma fråga, nämligen hur en viss ordning upprätthålls.
Vid sidan av den marxistiska traditionen, där begreppet i första hand aktualiserades i inomstatliga relationer mellan grupper, har också hegemonibegeppet brukats flitigt inom fältet internationella relationer, inte minst inom den så kallade realismen. Då detta fält, såsom det etablerades under perioden kring det första världskriget, i hög grad grundades på idén om att det moderna internationella systemet med nationalstater uppstod på grund av att tidigare auktoriteter, såsom kejsaren eller påven, inte längre hade kraften att intervenera i hur olika prinsar och furstar relaterade till varandra. Från och med den tidiga renässansen började med andra ord ett statsöverhuvud att se sig själv som en av många konkurrenter i ett fält utan givna hierarkier och relationer. Detta förvandlar internationella relationer till en oundviklig kamp för att etablera sin egen eller undvika någon annan makts politisk hegemoni. Som Raymond Aron exempelvis uttryckte det: «Per definition har suveräna stater som sin fiende den som gör anspråk på hegemoni, det vill säga den som kan beröva dem deras autonomi, och deras förmåga att fritt ta sina beslut» (Aron [1962] 2004, 80). Realisterna vände sig således mot den tidigare rådande idealistiska synen på internationella relationer att det, precis som inom staten, krävs en hegemonisk makt med förmågan att oinskränkt ta beslut också rörande relationerna mellan stater. I stället utvecklar realisterna idén om att diplomatin är det som verkar för att upprätthålla en balans, det vill säga en tillräcklig nivå av hegemonisk ordning för att undvika kaos och krig utan att göra för stora insteg i nationalstaternas bestämmanderätt.
Dessa båda traditioner har sett en fortsatt utveckling under hela 1900-talet, där hegemonibegreppet blivit centralt såväl inom forskningen som i politiska sammanhang. Inom retoriken ser vi det dock främst i och genom Laclau och Mouffes arbeten. Vi finner det exempelvis i den nordamerikanska retoriktraditionen, framför allt i relation till den retoriska ideologikritiken (Cloud 1994; Condit 1994; McKerrow 1989), på samma sätt som att vi ser hur retoriska begrepp och frågeställningar är viktiga inom den laclauianska diskursanalysen (Arditi 2007; Howarth, Norval, och Stavrakakis 2000; Panizza 2005).
Hegemoni i retorikforskningen
Då ordet hegemoni också förekommer i den politiska debatten är det vanligt att i retorikforskningen finna en mer vardagsspråklig användning av det i den retoriska forskningen, då i den ungefärliga betydelsen av «förhärskande perspektiv» eller «ledande makt» (Viklund 2015; Fischer 2005; Kjeldsen 2019). Och det är först i och med det växande intresset för Laclau som hegemoni också börjar förekomma i en begreppslig eller analytisk kapacitet, framför allt i relation till frågan om populismen (Ekeman 2023; Kock och Villadsen 2014; Lalér och Sundby 2020; Payne, Stagnell, och Strandberg 2023). Laclaus popularitet har dessutom kommit att aktualisera frågan om relationen mellan retorik och hegemoni även inom andra forskningsfält i Skandinavien (Pontara 2008; Øian m.fl. 2017).
Referenser
Anderson, Perry. 2017. The H-Word: The Peripeteia of Hegemony. Verso.
Arditi, Benjamin. 2007. Politics on the Edges of Liberalism: Difference, Populism, Revolution, Agitation. Edinburgh University Press.
Aron, Raymond. (1962) 2004. Paix et guerre entre les nations.
Cloud, Dana L. 1994. «The Materiality of Discourse as Oxymoron: A Challenge to Critical Rhetoric». Western Journal of Communication 58 (3): 141–63. https://doi.org/10.1080/10570319409374493.
Condit, Celeste Michelle. 1994. «Hegemony in a Mass‐mediated Society: Concordance about Reproductive Technologies». Critical Studies in Mass Communication 11 (3): 205–30. https://doi.org/10.1080/15295039409366899.
Ekeman, Karl. 2023. «In Want of a Sovereign: Metapolitics and the Populist Formation of the Alt- Right». Uppsala universitet.
Fischer, Otto. 2005. «Retorisk och litterär kommunikation: Några historiska och teoretiska överväganden». Tidskrift för litteraturvetenskap 34 (1–2): 16–37.
Howarth, David R., Aletta J. Norval och Yannis Stavrakakis, red. 2000. Discourse Theory and Political Analysis: Identities, Hegemonies, and Social Change. Manchester University Press.
Kjeldsen, Jens E. 2019. «Skammens retorik i indvandringsdebatten». Rhetorica Scandinavica 79: 112–34.
Kock, Christian, och Lisa S. Villadsen, red. 2014. Contemporary Rhetorical Citizenship. Leiden University Press.
Laclau, Ernesto. 2014. The Rhetorical Foundations of Society. Verso.
Laclau, Ernesto, och Chantal Mouffe. (1985) 2014. Hegemony and Socialist Strategy: Towards a Radical Democratic Politics. 2nd ed. Verso.
Lalér, Theodor, och Martin Sundby. 2020. «Att göra många till en – om populismens logik». Rhetorica Scandinavica 2020 (81): 65–82.
McKerrow, Raymie E. 1989. «Critical Rhetoric: Theory and Praxis». Communication Monographs 56 (2): 91–111. https://doi.org/10.1080/03637758909390253.
Panizza, Francisco, red. 2005. Populism and the Mirror of Democracy. Verso.
Payne, David, Alexander Stagnell, och Gustav Strandberg, red. 2023. Populism and the People in Contemporary Critical Thought: Politics, Philosophy, and Aesthetics. Bloomsbury Academic.
Pontara, Tobias. 2008. «Retorik, hegemoni och musikforskning: Mot en pragmatisk syn på musikvetenskapen». STM-Online 11. http://musikforskning.se/stmonline/vol_11/pontara/index.php?menu=3.
Viklund, Jon. 2015. «Vid den politiska debattens gräns: attityd, hegemoni och frågan om volymer i den svenska invandringsdebatten». I Retorik och lärande: Kunskap – Bildning – Ansvar, redigerad av Anders Sigrell och Sofi Qvarnström, 211–32. Lunds universitet.
Øian, Hogne, Øystein Aas, Margrete Skår, Oddgeir Andersen, och Stian Stensland. 2017. «Rhetoric and Hegemony in Consumptive Wildlife Tourism: Polarizing Sustainability Discourses among Angling Tourism Stakeholders». Journal of Sustainable Tourism 25 (11): 1547–62. https://doi.org/10.1080/09669582.2017.1291650.