Grekisk retorik

Definition

Termen «retorik» har sina rötter i grekiskans rhētorikē (sc. technē), vilket i sin tur härrör från grekiskans rhētōr, som betyder «talare» eller «politiker». Det underförstådda technē signalerar att det är fråga om en «konst» eller en «hantverksteknik». Rhētorikē kan därför ungefärligt översättas som «läran om att tala» eller kortfattat «talekonsten».

Det är sannolikt att den grekiska termen rhētorikē är av förhållandevis ungt ursprung; kanske är den myntad av filosofen Platon i början av 300-talet f.v.t. Redan tidigare fanns både en etablerad vältalighetskultur och en teoretisk reflektion kring argumentationens och talandets principer, fastän grekerna snarare talade om peithō («övertygande», «övertygelse», «övertalning») eller logōn technē («talets konst», «argumentationskonsten»). Denna reflektion inkluderade olika former av utbildning i talekonst. Det var först senare som vissa av dessa disciplinerades som skilda språk- argumentations- och slutledningskonster såsom exempelvis retorik, dialektik och analytik, men termen retorik används i modern tid ofta i utvidgad bemärkelse för både dessa och andra likartade läror, även de som föregår skapandet av själva termen rhētorikē. En likartad reflektion uppstod även i andra forntida kulturer, men den specifika termen retorik brukar ofta reserveras för just den form av talekonst som växte fram i det klassiska Grekland och vidareutvecklades av en stor mängd författare i Romarriket.

Termen rhētorikē användes i klassisk grekiska normalt inte för «vältalighet» eller «kommunikation» som produkt, alltså för tal eller andra verbala yttranden, utan förbehölls själva teorin om eller skolningen i att skapa och framföra sådana yttranden. Ett tal i sig självt betecknades snarare mythos i arkaisk tid och kanske logos, rhēsis eller dēmēgoria i klassisk och hellenistisk tid, beroende på sammanhang och genre. Det fanns ingen etablerad term för att beteckna kommunikation eller tal i generell bemärkelse. Senare har uttrycket retorik däremot också kommit att användas för själva den utövade talekonstens produkter, alltså enskilda tal eller samlingar av tal, särskilt konstfärdigt utformade aspekter av tal, eller motsvarande aspekter av skrivna texter. I första hand gäller det brev, inskriptioner och andra meddelanden med persuasiva syften. Nyare forskning framhåller ibland att den antika grekiska kulturen var retoriskt präglad i sin helhet och att all antik grekisk verbal kommunikation – både muntlig och skriftlig – måste förstås ur ett sådant retoriskt sammanhang. I vid bemärkelse innefattar grekisk retorik därför grekisk litteratur i sin helhet, inkluderande lyrik, berättande epik, dramatik, historieskrivning, filosofi och vetenskap. Ibland används begreppet även för icke-verbala symboliska handlingar som bild, rörelse och musik, även om det mera sällan används i denna vida bemärkelse för antika material.

 

Historia

Till den grekiska retorikens teori kan vi hänföra flera av de mest centrala begreppen och tankegångarna i senare retorisk tradition. Det kan därmed förefalla som om den grekiska retoriken utgör ett helt och sammanhängande system. Men den grekiska retorikens begrepp är hämtade från många skilda källor och de är skapade för skilda historiska sammanhang. De vilar ibland på skiljaktiga teoretiska grundantaganden och är inte alltid helt kompatibla med varandra. Det beror bland annat på att den grekiska retoriken ursprungligen inte var en lära utan snarare en mångfald konkurrerande och ofta diametralt motsatta föreställningar om vad talekonsten är och vad den borde vara. Det är först med tiden som det gjordes försök att syntetisera dem i sammanhängande system. Därför är det nödvändigt att förstå den grekiska retoriken historiskt och sätta in begreppen i sina skilda historiska och teoretiska sammanhang.

 

Politisk och kulturell kontext

Den antika grekiska retoriken växte fram och utvecklades under mycket lång tid, i skilda politiska och kulturella sammanhang, från de tidigaste ganska små demokratiska grekiska stadsstaterna via de grekisktalande delarna av det romerska kejsardömets världsimperium och vidare i det in i den kristna kyrkan. Dessa skilda historiska sammanhang påverkade både den praktiskt utövade vältaligheten och de teorier som utvecklades för att beskriva och lära ut den.

En viktig generell omständighet bakom uppkomsten av tekniska och formella talekonster är skriftspråkets införande i Grekland från ungefär 700-talet före vår tideräkning. Därigenom kunde argument och språkliga stildrag analyseras på detaljerad nivå, och tekniska termer skapas för att beskriva olika typer av språkliga grepp.

Samtidigt skedde en allmän utveckling där ansvaret för de ungas utbildning, i synnerhet när det gäller elitens söner, alltmer flyttades från föräldrar och från kringvandrande sångare som förde vidare en allmän kulturell, mytologisk och historisk kunskap till särskilt anställda lärare som specialiserade sig på avgränsade kunskapsfält och konster (technai). Detta hänger också samman med skapandet av ett myntbaserat betalningssystem, som gav möjlighet för lärare att ta betalt för sin undervisning på ett enklare sätt. Det skapade i sin tur förutsättningar för en konkurrens mellan olika retoriska och filosofiska skolor, som också passade in i en generell agonistisk, kampinriktad kultur som hade växt fram i det östra medelhavsområdet sedan länge.

Särskilt viktig för retorikens tidiga utveckling på en mer specifik nivå var också stadsstaten, polis, och dess politiska institutioner, särskilt domstolar, folkförsamlingar och politiska råd samt de rituella och ceremoniella sammanhang som präglade kulturen. I stort sett hela den grekiska kultursfären – Hellas, som vad det ord som grekerna själva använde – utgjordes under klassisk tid av likartade sådana självstyrande stadsstater. I många av stadsstaternas institutionella sammanhang spelade vältaligheten en viktig roll, och det ledde till utvecklingen av skilda typer av tal – såsom rättsliga tal, politiska tal, olika typer av rituella tal, festtal och andra tal och samtalstyper som vi idag kan identifiera som framväxande retoriska genrer. Många aspekter av de retoriska läror som skapades under klassisk tid är direkt anpassade eller utformade för dessa sammanhang. Dessutom betydde uppkomsten av demokratiska konstitutioner i vissa av dem att politisk vältalighet kom att bli en viktig grund för makt och inflytande, vilket i sin tur beredde grunden för en efterfrågan efter lärare som kunde undervisa i alla dessa former av vältalighet. Det fanns inga läroplaner, och utbildningen bekostades vanligtvis av eleverna själva (eller deras familjer), men ett slags elementära skolor etableras antagligen under 500- och 400-talet och under 300-talet skapades de första fasta institutionerna för högre utbildning.

I slutet av 300-talet inlemmades många av de grekiska stadsstaterna i det stora makedonska riket från Medelhavet till floden Indus i öster under Alexander den store, och sedan, efter hans plötsliga död år 323 f.v.t., i en handfull grekiskt styrda kungariken i samma region. Det betydde att den högsta politiska makten koncentrerades och att vissa av stadsstatens institutioner – i synnerhet folkförsamlingen – minskade eller förändrade sin betydelse. Det betydde inte att de helt förlorade sina funktioner. Både domstolsväsende och politiska råd och församlingar fortsatte att vara viktiga för den statliga administrationen, och riter och festivaler spelade även fortsättningsvis en central roll inte minst som främjare av ett slags kulturell sammanhållning. I det sammanhanget fick både den praktiskt utövade vältaligheten och olika typer av alltmer formaliserade retorikutbildningar nya viktiga funktioner. På många håll, även på landsbygden, skapas skolor som undervisar i räkning, läsning, skrivning och elementära retoriska färdigheter. Med få undantag måste utbildningen bekostas av eleverna själva (eller deras föräldrar), men det ledde å andra sidan till att flickor inte var formellt utestängda, även om de antagligen förblev ganska få och vanligen fick ganska korta utbildningar. Det är till och med tänkbart att vissa familjer kunde sätta sina slavar i utbildning för att de skulle kunna hjälpa till bättre i hushållet. I de flesta städer i hela det hellenistiska området etablerades dessutom institutioner för högre utbildning – många av dem med inriktning på talekonsten, som sågs som en essentiell kunskap för den administrativa och byråkratiska eliten, inte minst i domstolarna.

Stora delar av dessa östra kungadömen – inklusive det grekiska fastlandet – kom under de sista århundradena före vår tideräkning att erövras av det växande romarriket; romersk lagstiftning infördes, och särskilt under kejsardömet (från år 31 f.v.t.) förändrades de gamla politiska institutionernas betydelser ännu en gång. Visserligen tog den romerska makten i praktiken med tiden över många av de traditionella hellenistiska institutionerna, men samtidigt uppstod nya, inte minst inriktade på att befästa den romerska överhögheten och sköta de dagliga politiska göromålens administration i olika typer av lokala förhållanden. Det skapade i sin tur grunden för nya typer av bland annat ceremoniell och rättslig vältalighet och för läror, utbildningar och teorier som diskuterade och lärde ut dessa nya former.

På många sätt inlemmades det hellenistiska utbildningssystemet i det romerska imperiet, och retoriken spelade även fortsättningsvis en huvudroll. Retoriken introducerades, precis som tidigare, redan i den mest elementära skrivundervisningen. Det fanns dock inga fasta «skolstadier» och elever kunde också påbörja – och avsluta – sin skolning vid skilda åldrar. De mest avancerade eleverna kunde gå vidare till mer avancerade studier – om de hade tillräckliga ekonomiska resurser. Retorikutbildningen, den mest avancerade utbildningsnivån, pågick mellan sexton och nitton års ålder, och den var mer eller mindre en förutsättning för en högt uppsatt position i den romerska byråkratin.

Romarriket delades under 300-talet i en västromersk och en östromersk del. Grekiska var redan det dominerande språket i öster, och ganska snart efter delningen blev grekiska verkligen det officiella språket i Östrom. Här fortsatte grekiska retorskolor att blomstra under hela antiken – och i vissa delar även under hela medeltiden eftersom det östromerska riket fortlevde som det bysantinska riket efter Västroms fall år 476.

En annan kulturell och politisk förändring var av mycket större betydelse för den grekiska retorikens utveckling under den sena antiken. Under de första århundradena av vår tideräkning gick den kristna kyrkan från att vara en liten förföljd sekt till att vinna allt större acceptans och så småningom bli enda tillåtna religion i Rom vid 300-talets slut. Det innebar att det uppkom nya typer av religiösa riter och ceremoniel, i sig arenor för nya typer av vältalighet. Dessutom skapades nya typer av byråkratiska institutioner för att administrera den växande kyrkan. Den grekiska retorikdiskussionen fick därför med tiden också en ny prägel, och den inriktades på kyrkans behov och anpassades till dess grundläggande föreställningar.

 

Vältalighet i antik litteratur

De äldsta exemplen på grekiska tal återfinns i de homeriska eposen Iliaden och Odysséen (antagligen tillkomna någon gång mellan 800- och 600-talet f.v.t.), där mytiska hjältar som Achillevs och Odyssevs inte endast framträder och beskrivs som tappra och skickliga krigare, utan ofta även som skickliga talare. Handlingen drivs dessutom ofta framåt genom att eposens karaktärer samlas till rådslag där hjältarna debatterar och argumenterar för olika handlingsalternativ. Dessa epos vittnar därför om att vältaligheten i Grekland redan tidigt tillmättes hög status och betraktades som politiskt betydelsefull.

Ytterligare tidiga exempel återfinns i skalden Hesiodos (troligen i början av 600-talet) Verk och dagar och Theogonin som bägge bland annat redogör för grekisk mytologi och där kungars och hjältars tal ofta ges en framskjuten roll.

På ett likartat sätt spelar både människors och gudars tal en central roll i den grekiska dramatiken redan under tidig klassisk tid. Den enda bevarade fullständiga trilogin av tragedier, Aiskylos Orestien (uppförd 476 f.v.t.) kulminerar exempelvis i en rättegångsscen, där några av huvudkaraktärerna framför anklagelse- och försvarstal. Många andra enskilda tragedier innehåller scener av verbal kamp och debatt, där dramernas karaktärer diskuterar etiska principer, gemensamma eller individuella beslut, eller motiverar och legitimerar sina handlingar. Även i de grekiska komedierna (från sent 400-tal in på tidigt 200-tal) spelar tal och debatter i folkförsamlingar och andra sammanhang ofta en central roll.

Det är också möjligt att betrakta den grekiska litteraturen och poesin i sig själv som ett slags praktiskt utövad retorik, även om den termen alltså inte användes under antik tid. Både epiken och lyriken framfördes muntligt som sånger, och många av sångerna hade persuasiva syften. Ett exempel är statsmannen och poeten Solon, som stod bakom införandet av nya lagar i Athen runt år 600 f.v.t. Han uttryckte i hög grad sina politiska ställningstaganden i versform. Men retoriken är central även för annan grekisk poesi. Peithō (övertygelsen) framträder ibland som en personifierad gudinna, bland annat hos körlyrikern Pindaros (ca 518–ca 438 f.v.t.) medan en poet som Sapfo (född ca 630 f.v.t.) kan åkalla Afrodite som ett stöd för att övertyga en motsträvig älskad i sin erotiska diktning. Vissa historiker menar att den grekiska vältalighetens och retorikens ursprung står att finna i dessa offentligt framförda sånger och poem.

Både tal, diktning och andra typer av litteratur framfördes inför publik och den typen av framträdanden spelade en central roll i en mängd olika sammanhang – från gemensamma riter till stora idrottstävlingar och teaterfestivaler. Därför kan i stort sett all antik grekisk litteratur, oavsett om den är på vers eller prosa, oavsett om den uppenbart fiktiv eller säger sig vara sanningsenlig, och oavsett om den har tydliga argumentativa eller persuasiva syften eller inte, ses som ett slags vältalighet med syftet att påverka en åhörarskara. Distinktionen mellan estetiskt motiverad skönlitteratur och exempelvis retoriska texter är en sentida uppfinning. Flera av antikens handboksförfattare och filosofer räknade historieskrivning, filosofi och andra prosagenrer till retorikens domäner, och de diskuterar noggrant passager ur både lyrik, epik och dramatik. Under många epoker från antiken och framåt räknas poetiken, diktkonsten, som en naturlig och integrerad del av retoriken. I termens vidaste bemärkelse kan uttrycket grekisk retorik alltså omfatta stora delar av den grekiska litteraturen.

 

Vältaligheten i den klassiska grekiska stadsstaten

I den grekiska litteraturen spelade vältaligheten alltså en central roll. Så var det också i den politiska verkligheten. De grekiska stadsstaterna (gr. sing. polis) var visserligen självständiga, och varje polis hade sin egen form av politiskt styrelseskick, men på de flesta håll fattades besluten efter debatter i politiska råd (gr. sing. boulē) och i folkförsamlingen (gr. sing. ekklēsia). Dessa bestod av representanter antingen från samhällets elit (i oligarkier eller aristokratier), eller i vissa stater (demokratier) av samtliga (manliga) medborgare. Medborgarna förväntades inte endast föra sin egen talan när det var fråga om domstolsförhandlingar, utan det var ofta representanter för medborgarna som utgjorde juryn i domstolarna (gr. sing. dikastērion). I mängder av ceremoniella sammanhang – både vid offentliga och mer privata tillställningar – framfördes dessutom högtidstal av skilda slag. På grund av dessa institutionella förhållanden präglades Hellas av en stark vältalighetskultur. I det demokratiska Athen innebar det att stadens över 30 000 manliga medborgare var mer eller mindre ständigt engagerade i olika former av debatt, argumentation och kommunikation som talare eller åhörare. Vissa av dem blev inflytelserika politiker vars vältalighet nådde stor ryktbarhet. Däremot finns det i stort sett ingenting bevarat av dessa dagliga förhandlingar – inte ens originaltal av 500- och 400-talets mest framgångsrika politiker har bevarats, fast de ges ett stort utrymme hos historieskrivare och biografer. Vilken kvalitet det egentligen var på den genomsnittlige talaren vet vi ingenting om.

De äldsta bevarade talen som reser något slags anspråk på historisk verklighet återfinns i den grekiska historieskrivningen. Herodotos (ca 484–ca 425 f.v.t.) Historia innehåller flera tal som verkar vara utformade med en tydlig medvetenhet om den retoriska situationens krav. Thukydides (ca 460–ca 399 f.v.t.) Historia om det peloponnesiska kriget redogör också för flera tal, bland annat i i Atens folkförsamling. Dessa tal är antagligen till stor del författade av historieskrivarna själva och inte av de personer som påstås ha hållit dem – men de behandlas inte sällan som verkliga tal av senare läsare. Det är exempelvis endast i Thukydides version som Perikles berömda liktal över de stupade Atenarna (430 f.v.t.) finns återgivet. I samma text kan vi läsa hans version av den så kallade mytilenska debatten, om vilket straff Athen ska utmäta för upprorsförsöket i staden Mytilene på Lesbos under det peloponnesiska kriget år 427 f.v.t. Här framträder inte minst Kleon med krav på att alla stadens invånare ska bestraffas brutalt. Han har blivit en symbol för demagogi och en helt känslobaserad retorik, medan hans motståndare Diodotos som manar till eftertanke tvärtom kommit att symbolisera ett långsamt och rationellt grundat demokratiskt beslutsfattande.

Under 400-talet framträdde också ett antal så kallade logografer (sv. «talskrivare») som mot ekonomisk ersättning kunde författa de tal som medborgarna behövde framföra. Vissa skrev dessutom uppvisningstal för att locka studenter till deras skolor eller som förebildliga exempeltal som eleverna fick imitera – eller som underhållning vid festivaler eller firanden. Till denna grupp av talare kan räknas flera av dem som senare skulle räknas in bland «de tio attiska talarna», det vill säga de som ansågs så betydelsefulla att avskrifter av deras tal bevarades på det stora biblioteket i Alexandria i nuvarande Egypten: Antifon (ca 480–411 f.v.t.), Andokides (ca 440–ca 390), Lysias (ca 445–efter 380 f.v.t.), Isaios (300-talet f.v.t.), Isokrates (436–338 f.v.t.), Aischines (ca 390–ca 320 f.v.t.), Hypereides (ca 390–322 f.v.t.), Lykurgos (ca 390–424 f.v.t.), Demosthenes (384–324 f.v.t.) och Deinarchos (ca 360–ca 290). Det finns fortfarande hundratals tal bevarade som attribueras till dessa tio.

Den mest framstående var Demosthenes, som ibland rentav beskrivs som en av de största talarna genom tiderna. Han framträdde som en inflytelserik konservativ politiker under 300-talet – ofta i polemik mot huvudfienden Aischines – och varnade tidigt för de makedoniska stormaktssträvandena under Filip II och dennes son Alexander den store. Det finns sextio bevarade tal som attribueras till honom, däribland det berömda Om kransen, där han försvarar sina politiska ställningstaganden.

 

Sofisternas talekonster

Från slutet av arkaisk tid växer det i Grekland dessutom fram en alltmer avancerad teknisk reflektion om vältaligheten, som så småningom mynnar ut i en mängd olika teorier, övningar, tekniska begrepp och utbildningar. Centralt i denna reflektion är en upptagenhet vid logos, ett mångtydigt ord som kan betyda «tal», «ord», «resonemang», «argument», «rationalitet», «framställning» eller bara «yttrande». Det grekiska tänkandet präglades dock inte av någon enhetlig lära eller teori om logos – eller om vältalighet i mer inskränkt bemärkelse. Termen rhētorikē används inte heller från början för att beteckna dessa läror. Vissa lärare, så kallade sofister (av grekiskans sofos, ungefär «vis», «intellektuell», eller «sakkunnig»), menade sig under 400-talet undervisa i logōn technē, ungefär «argumentationskonsten», «talets konst» eller «ordets konst». Isokrates (436–338 f.v.t.) kallade sin utbildning, som hade ett starkt fokus på talekonsten, för filosofia. Det antagligen äldsta belägget för ordet rhētorikē återfinns i Platons (427–347 f.v.t.) dialog Gorgias (ca 380 f.v.t.), men här är ordet negativt laddat, och filosofen Sokrates (470 eller 469–399 f.v.t.) kritiserar i den dialogen retoriken och vill ersätta den med den sanningssökande samtalskonsten dialektik. Skilda tänkare uttrycker dessutom motstridiga uppfattningar om vad som innefattas av var och en av dessa konster, och föreställningen om en enhetlig «grekisk retorik» eller «klassisk retorik» är en efterhandskonstruktion.

Även om det finns enstaka teoretiska och tekniska reflektioner om vältalighet och konstfullt språk överlag i tidigare grekisk litteratur såsom epiken och dramatiken så var det först i och med sofisterna under 400-talet f.v.t. som mer systematiska teorier eller läror om vältaligheten (liksom om språkvetenskapliga frågor över huvud taget) började skapas i Grekland. Grekerna själva förlade retorikens uppkomst till Sicilien, där demokratiska reformer ledde både till att debatter i folkförsamlingen och att domstolsförhandlingar fick en ökad betydelse och två sofister vid namn Korax och Tisias ska ha börjat undervisa i talekonsten. De ska också ha författat den första läroboken i ämnet som enligt senare vittnesmål tog sin utgångspunkt i talets delar och beskrev hur talaren skulle finna material till talets inledning, dess bakgrundsteckning och argumentation och så vidare Nutida historiker har ifrågasatt just Korax och Tisias existens, men det framträdde i vilket fall under 400-talet en heterogen grupp av kringresande tänkare som undervisade i en mängd olika ämnen, och flera av dem gav också undervisning i talekonsten eller vad vissa av dem kallade logōn technē. Vissa av dem kom verkligen från Sicilien, men som grupp hade sofisterna sitt ursprung i hela Hellas.

Det är knappast möjligt att upprätta en fullständig lista över samtliga sofister, inte minst med tanke på att ordet användes i en mångfald, ibland närmast motsatta betydelser. En mycket återhållsam lista över endast de sofister som undervisade i olika former av «talekonst» skulle kunna innefatta Protagoras (ca 490–ca 420 f.v.t.), Gorgias (ca 483–ca 375), Antifon (född omkring 480 f.v.t.; det är oklart om han är identisk med «den attiske talaren» som nämndes ovan), Thrasymachos (verksam under 400-talets sista tredjedel), Antisthenes (ca 445–365 f.v.t.) och Alkidamas (verksam från slutet av 400-talet till mitten av 300-talet). Det finns mycket litet bevarat av deras skrifter, det rör sig för flera endast om korta fragment eller omnämnanden hos senare författare. Till detta kommer ett par okända författare av bevarade texter och enligt vissa historiker också filosofen Isokrates (436–338 f.v.t. – samma person som räknas in bland de tio attiska talarna). Enligt vissa bör även Platons lärare, den hätske sofistkritikern Sokrates räknas in i skaran. För de flesta av sofisterna finns det inget bevarat av deras (eventuella) undervisning i talekonsten, men det finns exempel på tal eller sentenser som citeras hos senare författare.

Den förste av de ovannämnda var Protagoras, som kom från Abdera i nuvarande nordöstra Grekland men var verksam i Athen. Det finns endast fragment bevarade av hans egna texter, men bland annat Platon tecknar honom i dialogen som bär hans namn som en berömd – fastän i Platons ögon bristfällig – intellektuell. Protagoras tog enligt Platon betalt för att undervisa i argumentationskonsten, och tycks enligt andra källor ha lovat sina elever att ge dem förmågan att göra det svagare argumentet starkare, samt hävdat uppfattningen att det finns två motsatta uppfattningar om varje fråga. Däremot kan Protagoras inte knytas till termen «retorik», och det förefaller sannolikt att hans undervisning innefattade både samtalskonst i allmänhet, kunskapsteoretiska frågor, teologiska problem och vad som senare skulle konceptualiseras som «retorik». Han är kanske mest berömd för den så kallade homo mensura-satsen: «Alla sakers mått är människan: deras som är, hur de är, och deras som inte är, hur de inte är.» Länge uppfattades Protagoras som en relativistisk tänkare, men denna karakteristik har starkt ifrågasatts i senare forskning, och nu framhålls snarare hans tilltro till logos («argumentet», «ordet», «resonemanget» eller «talet») och möjligheten av att med dess hjälp uppnå kunskap.

En annan inflytelserik sofist var Gorgias från Leontini på Sicilien. Gorgias kom till Athen på en ambassadresa år 427 f.v.t. och gjorde sig snabbt ett namn som en skicklig talare och sofist. Även han tog betalt för att undervisa i talekonsten, och även om termen retorik inte förekommer i hans egna texter så är det i Platons dialog med Gorgias namn som han själv får beteckna sitt kunskapsfält med just det ordet – första gången som det alltså förekommer i de grekiska källorna. Även Gorgias undervisning tycks ha omfattat ett vitt område, där inte bara talekonsten, utan även frågor om moralisk excellens (dygd) och kunskapsteori ingick. Han tycks i sin undervisning ha fokuserat på förmågan att argumentera även för impopulära eller ovanliga ståndpunkter, men inte heller Gorgias stod enligt ny forskning för någon radikal relativism – utom möjligen i moraliska frågor – även om det finns exempel på motsatta uppfattningar.

Antifon hette både en athensk politiker (se ovan) och en sofist, och det är oklart om de bägge är samma person. Från sofisten Antifon finns ett antal tal och fragment bevarade. De mest berömda är de så kallade tetralogierna (av gr. tetra, «fyra» och logos, «tal») som är en serie tal från tre fiktiva rättegångar. Varje tetralogi består av två anklagelsetal och två försvarstal. Antingen kan talen ha fungerat som ett slags mönster för imitation i undervisningen eller som uppvisningstal för att locka nya elever, men oavsett vilket så demonstrerar de att Antifon, liksom flera andra sofister, tänkte sig att det är möjligt att argumentera på bägge sidor av ett rättsfall.

Antifon är representativ för sofisterna i ytterligare ett avseende: det finns i stort sett inga teoretiska eller tekniska skrifter kvar efter dem, utan framförallt (hela eller fragment av) uppenbart fiktiva tal som kan ha använts som uppvisningstal eller kanske som undervisningsmaterial för imitation. Det gäller exempelvis Antisthenes och Thrasymachos, som hos vissa senare antika författare som en av den retoriska teorins andre skapare efter Tisias.

Ett möjligt undantag är en skrift som i modern tid brukar betecknas som Dissoi logoi, «motsatta ståndpunkter» efter dess inledande ord. Det är ett längre anonymt fragment, troligen tillkommit runt år 400, som i nio kapitel behandlar några av tidens mest återkommande filosofiska och politiska ämnen. De första kapitlen diskuterar en serie motsatspar som det goda och det onda, det rätta och det orätta, det sanna och det falska utifrån olika teoretiska positioner och den har därför ibland (oriktigt) räknats som ett exempel på ett tänkande som tillåter motsatta ståndpunkter. I andra kapitel diskuteras bland annat det bästa sättet att tillsätta offentliga ämbeten, minneskonsten – och talekonsten. Termen rhētorikē används däremot inte, utan det talas om en vid typ av argumentationskonst (logōn technē) som omfattar såväl förmågan att undervisa som att diskutera koncist, att processa i domstol och att tala i offentligheten. Inte heller i denna text utvecklas någon teknisk vokabulär eller några teoretiska begrepp för att analysera eller lära ut argumentation eller logos. Det är möjligt att de inledande kapitlens diskussioner om motsatta ståndpunkter i sig själv utgör ett slags samling av argumentationstekniker avsedda att studeras, återanvändas och imiteras, och därmed utgör just den typ av (icke teknisk, icke begreppslig) argumentationskonst som diskuteras i skriftens senare kapitel.

 

Retorikens födelse? Alkidamas, Isokrates och Platon

Under 300-talet kritiserades sofisternas tänkande och undervisningsmetoder av flera olika tänkare – även av vissa som senare räknats in bland sofisterna. Det gäller exempelvis Alkidamas, som i ett tal «Om dem som skriver skrivna tal eller om sofisterna» särskilt kritiserar praktiken att lära studenter att skriva tal, eftersom en sann vältalighet måste uppstå i stunden och anpassas efter tillfällets krav. Detta tal innehåller också ett av de allra första omnämnandena av termen rhētorikē, men det är osäkert om det är äldre eller yngre än Platons Gorgias.

En särställning bland 300-talets kritiker intas av Isokrates från Athen (436–338 f.v.t.), som i en serie skrifter, bland annat «Mot sofisterna» vände sig mot vissa av sofisternas anspråk och metoder, inte minst påståendet att de kunde lära ut aretē, det vill säga «dygd», «excellens» eller «bästhet». Isokrates brukar betraktas som en av 300-talets stora retoriklärare, men inte heller han använder termen rhētorikē för sin verksamhet. Istället talar han om den som filosofia. Isokrates filosofi är en offentligt inriktad verksamhet som syftar till ett skickligt deltagande i det politiska styret och främjandet av en stark och stabil stat. Isokrates framhåller talet (logos) som en nödvändig grund för alla mänskliga framsteg och en väsentlig del av verklig vishet. Det ligger enligt Isokrates utanför människans förmåga att uppnå en säker kunskap (epistēmē) om vilket handlande som är det bästa i en given situation, men genom talet kan hon nå fram till en välgrundad uppfattning (doxa). Förmågan att tala är därför den viktigaste aspekten av Isokrates filosofia. Isokrates lade grunden till ett brett utbildningsprogram med talekonsten i centrum – senare förbundet med uttrycket enkyklios paideia, ungefär «allomfattande bildning», även om han själv inte använder de termerna – som skulle spridas i hela det hellenistiska området efter den makedonske kung Alexander den stores erövringar av stora delar av nuvarande Grekland och mellanöstern under 330-talet.

En ännu mer oförsonlig kritiker av sofisterna var Platon från Athen (428–348 f.v.t.), som i en lång serie av till stora delar fiktiva dialoger låter 400-talets sofister samtala med Sokrates och en efter en avslöjas som okunniga charlataner. I dialogen Gorgias kritiserar han retoriken både med utgångspunkt i dess påstådda mål – att skapa tro (doxa), inte kunskap – och sofisternas förmåga att alls lära sina elever att uppnå detta mål. I dialogen Faidros intar Platon dock en mindre absolut avvisande hållning, och synes förespråka en sann, filosofisk retorik, baserad på Sokrates egen samtalskonst dialektik. Dialektiken beskrivs här som en samtalskonst vars viktigaste och motsatta metoder består i att sönderdela och sammanföra filosofiska begrepp. Inte heller Platon utvecklar några tekniska eller teoretiska begrepp för retoriken som sådan.

 

Aristoteles och hans skola

Den första utförliga teoretiska grekiska analysen av talekonsten är [Technē] rhētorikē, «Retoriken», författad av Platons elev, Aristoteles från Stageira (384–322 f.v.t.). I hans egen skola, Lykeion eller den peripatetiska skolan (efter ordet peripatētikos som betyder ungefär «kringvandrande») undervisade han i en mängd olika ämnen. Nästan alla hans bevarade skrifter utgörs av föreläsningsanteckningar som förutsätter kunskap om och som hänvisar till hans skrifter om andra discipliner. Det gäller även Retoriken. Retoriken avskiljs från andra konster som också behandlar språk, argumentation och andra former av logos såsom dialektik, analytik, poetik och den typ av diskussion som Aristoteles menade att sofisterna ägnade sig åt, «sofistiska vederläggningar». Istället för att se retoriken och dialektiken som motsatta discipliner eller den sanna retoriken som disciplinärt underordnad dialektiken beskriver han de två verksamheterna som varandras motsvarigheter med stora likheter, men menar att de har skilda mål och befinner sig så att säga på skilda epistemiska fält. Medan dialektiken syftar till att genom diskussion befria tänkandet från felaktiga eller ogrundade fördomar definierar han retoriken som «en förmåga att i varje enskilt fall uppfatta det som skulle kunna övertyga eller övertala» (Retoriken 1.2.1; 1355b25–26, övers. Akujärvi). Aristoteles införde många begrepp och distinktioner som fortfarande betraktas som de mest centrala i retorisk teori.

För det första hävdar Aristoteles att det (endast) existerar tre typer av grunder eller övertygelsemedel (sing. pistis) som talaren kan använda för att skapa övertygelse, nämligen talarens karaktär (ethos), åhörarens känslor (pathos) inför ämnet och slutligen «att bevisa något eller ge sken av att bevisa något» (logos). Aristoteles gör en stor poäng av att dessa måste avgränsas till sådant som kan produceras av retorikens konst, och han skiljer mellan sådana övertygelsemedel som hör till konsten retorik (pisteis entechnoi) och sådana som inte hör till konsten retorik (pisteis atechnoi). Till konsten hör endast sådant som talaren kan skapa i sitt eget tal, och exempelvis kan talarens föregående rykte således inte räknas som en del av hans ethos. De första två av retorikens tre böcker handlar i hög grad om tekniker för att finna material till dessa tre övertygelsemedel som hör till konsten.

Aristoteles hävdar vidare att retoriken kan delas upp i tre arter eller genrer, beroende på talets yttersta mål, åhörare och vilken tidsaspekt som typiskt aktualiseras vad gäller talets innehåll. Dels finns det sådana tal vars mål är att övertyga i en domstolsförhandling och vars åhörare ska fatta ett formellt beslut om skuld eller oskuld, det vill säga försvarstal och anklagelsetal. Dessa tal handlade om vad som egentligen har hänt och hur det bör bedömas, alltså om det förflutna. Det grekiska uttrycket för denna genre är genos dikanikon (ungefär «den dömande arten»), men den har senare framförallt kommit att betecknas med sitt namn på latin, genus judiciale. Den andra typen är de tal som har som mål att övertyga i en politisk förhandling och vars åhörare ska fatta ett formellt beslut om att genomföra eller inte genomföra en viss politisk handling (exempelvis att stifta en lag). Denna typ av tal handlade typiskt om vad som ska eller kommer att hända i framtiden och kallas på grekiska för genos symbouleutikon («den rådgivande arten»), men kallas ofta på latin för genus deliberativum. Den tredje typen var enligt Aristoteles sådana tal som syftade till att hylla eller smäda, och vars åhörare inte hade att fatta något formellt beslut. Dessa tal handlade typiskt om hur någonting samtida borde bedömas, och kallades genos epideiktikon («uppvisningsarten») eller, på latin, genus demonstrativum. Varje genos kan som synes delas upp i två, så att det sammantaget finns sex typer av tal: anklagelsetal och försvarstal, tillrådande och avrådande tal samt hyllningstal och smädestal.

Aristoteles inför ytterligare en mängd begrepp och distinktioner som blivit centrala i senare retorisk teori, såsom skillnaden mellan enthymem (hos Aristoteles en typ av förkortad syllogism som tar sin utgångspunkt i osäkra premisser) och paradigm («exempel») samt de så kallade topoi, eller «platserna» där det är lämpligt att söka efter material och argument till talet – i sin tur uppdelade i de så kallade specifika platserna som skiljer sig åt för de tre genrerna, de tre övertygelsemedlen och så vidare och de platser som är gemensamma för alla typer av tal, de så kallade koinoi topoi.

Tolkningen av många av ovannämnda begrepp är omstridd, bland annat beroende på att Aristoteles själv förefaller vara motsägelsefull eller inkonsekvent i sin behandling av dem. Det kan ha att göra med att Retoriken – liksom nästan alla Aristoteles bevarade skrifter – inte var avsedd för publikation utan är föreläsningsanteckningar som Aristoteles kan ha reviderat och utökat kontinuerligt.

Gemensamt för alla de ovanstående begreppen är att de framförallt handlar om sökandet efter talets material och innehåll (heurēsis). I Retorikens första två böcker behandlas detta sökande och framställs som det enda som egentligen hör till retoriken som konst. Den tredje och avslutande boken skiljer sig på flera sätt från de två första. Den behandlar tre huvudteman: talets framförande (hypokrisis), dess språkliga och stilistiska utformning (lexis) och dess disposition (taxis) – alltså just de aspekter som Aristoteles i de två föregående böckerna betecknat som oväsentliga bisaker. Det har föreslagits att den tredje boken ursprungligen kan ha varit anteckningar till en separat föreläsningsserie som en senare utgivare har fogat till de två första böckernas anteckningar om retorik. De tre teman som lyfts in i den tredje boken skulle i alla händelser senare räknas som väsentliga delar av retorikens konst. I diskussionen om lexis tar Aristoteles också upp metaforen som ett för retoriken centralt stilistiskt grepp, men hänvisar åhöraren till framställningen om diktkonsten, Poetiken för en mer utförlig behandling. Läran om olika typer av språkliga ornament skulle senare utvecklas till en av retorikens mest omfattande och tekniska delar, men även dessa aspekter av den retoriska teorin berörs alltså av Aristoteles.

Ledningen över den peripatetiska skolan togs efter Aristoteles död år 322 över av hans lärjunge Theofrastos (371–285 f.v.t.). Han utvecklade bland mycket annat läran om stil (lexis) och framförande (hypokrisis) och författade en (nu förlorad) handbok Peri lexeos, «Om stil», där han bland annat ska ha presenterat idén om att stilen bör utmärkas av fyra språkliga dygder: hellēnismos (‘korrekt grekiska»), to saphēs («klarhet»), to prepon (‘det passande‘) och kataskeuē (‘konstfullhet‘) – en idé som med mindre modifikationer än idag lärs ut på retorikutbildningar världen över.

 

Hellenistisk retorik

Under hellenistisk tid (ungefär 321–31 f.v.t.) förändrades vältalighetens funktion i och med att de självständiga grekiska stadsstaterna uppgick i större enväldiga kungadömen, där demokratiska diskussioner i folkförsamlingen fick minskad betydelse för beslutsfattandet. Det finns inga tal bevarade från denna tid. Av senare antika författare beskrivs epoken ibland som en retorisk nedgångs- eller dekadensperiod, präglad av svulstigt språk och med ett så kallat «asiatiskt» stilideal (ordet åsyftade mindre Asien, det vill säga den anatoliska halvön i nuvarande Turkiet, och bär förstås på exotiserande för att inte säga xenofoba konnotationer). Nyare forskning har emellertid problematiserat denna karakteristik och påpekat att även de nya kungadömena var beroende av vältaliga tjänstemän och ämbetsmän i den statliga byråkratin och inte minst i de kungliga råd (sing. synēdrion) som skapades efter makedonsk förebild.

Under hellenismen inrättades talarskolor i ett enormt område i mellanöstern och runt östra medelhavet i de kungariken som etablerades där efter Alexander den stores död. Här utvecklade olika filosofiska inriktningar och retorikskolor sina egna retoriska läror med skilda fokus och teoretiska grundantaganden. Gemensamt för många av dem tycks ha varit att de betraktade retoriken som hörnstenen i elitens utbildningsprogram Aristoteles Retoriken synes däremot inte ha spelat någon avgörande roll i denna utveckling – inte ens inom hans egen skola. När peripatetikerna med tiden började urskilja en särskild grupp av hans skrifter som särskilt viktiga verktyg för tänkandet – de fick senare just samlingsbeteckningen organon («redskap» eller «verktyg») – räknade de inte in Retoriken. Så småningom tycks den nästan ha glömts bort.

Men det finns inte heller mycket annat bevarat. En av få bevarade skrifter om retorik som (möjligen) kan dateras till hellenistisk tid är den så kallade Alexanderretoriken som är en handbok om talekonsten som fått sitt (senare tillkomna) namn av att den inleds med ett dedikationsbrev till Alexander den store. Brevet är dock sannolikt en ren fiktion och infogat i texten av en senare utgivare. Det kan också påpekas att ordet retorik inte förekommer i skriften, utan endast i dess titel. Skriften är svårdaterad, men de flesta är eniga om att den har författats någon gång mellan 340 och 300 f.v.t. Textens författare är okänd, och den har ibland tillskrivit Aristoteles, men de flesta menar idag att den kan vara författad av en annan av Alexanders lärare, Anaximenes från Lampsakos (omkring 380–320 f.v.t.). Alexanderretoriken har flera påfallande likheter med Aristoteles Retoriken, och den brukar därför räknas till den peripatetiska traditionen. Men den uppvisar också intressanta skillnader. Ett belysande exempel är att Alexanderretoriken slår fast att det finns sju typer av tal: anklagelsetal och försvarstal, tillrådande och avrådande politiska tal, hyllningstal och smädestal samt undervisning (eidos exetastikon: 1421b5-15; 1.1). De sex första är som synes identiska med de sex som Aristoteles urskiljer, medan han uttryckligen i Retoriken säger att undervisning inte hör till retorikens konst (1355a; 1.1.12). Det betyder att Alexanderretoriken i det avseendet behandlar en mer omfattande konst än Aristoteles, i vissa avseenden mer lik sofisternas logōn technē, men samtidigt delar upp denna konst på ett sätt som erinrar starkt om Aristoteles Retoriken. Precis som hos Aristoteles lägger Alexanderretoriken stor vikt vid talets argument och material, och upprättar en distinktion mellan «yttre» och «inre» övertygelsemedel (pisteis) som erinrar om Aristoteles distinktion mellan sådana övertygelsemedel som hör till konsten och de som inte gör det. Vissa av de viktiga aristoteliska termerna förekommer även här, men ofta i en lite annorlunda betydelse. Så används exempelvis termen enthymem här för en specifik typ av resonemang med utgångspunkt i motsatser eller motsägelsefullheter. En annan intressant skillnad är att Alexanderretoriken framhåller att talarens tidigare åsikter och hävdvunna anseende (termen som används är doxa) är ett viktigt övertygelsemedel (pistis) – vilket skiljer sig skarpt från Aristoteles diskussion om talarens ethos som något som måste konstrueras av talaren i talet.

I stort sett finns det inga grekiskspråkiga skrifter om talekonsten bevarade från de följande århundradena, utan vår kunskap om dem bygger på senare andrahandskällor. Det synes dock som om den retoriska teorin utvecklades avsevärt, i synnerhet när det gäller stil och argumentation. Det senare gäller inte minst vid de skolor som odlade den stoiska filosofin, bland annat på ön Rhodos. De stoiska skolorna tycks ha betonat retorikens rationalistiska aspekter och förespråkat en avskalad språklig stil med inriktning på sakinnehållet.

På Rhodos skapade också Hermagoras från Temnos under decennierna före år 100 f.v.t. en begreppsapparat för att analysera oenighet och för att finna motargument – i synnerhet för domstolstal – läran om stasis (ungefär «ställning» eller «position»). I korthet är stasisläran konsten att reducera komplexa tvister till deras relevanta kärnpunkter och skapa distinktioner mellan olika möjliga typer av oenighet – de skilda så kallade staseis. Lite förenklat handlar det bland annat om vilka slags svar som kan ges på anklagelsen «det var du som begick brottet!».

Enligt stasisläran finns det ett begränsat antal möjliga sätt att förneka en sådan anklagelse, eller med andra ord ett begränsat antal möjliga typer av oenighet. Den första möjliga stasis är stochasmos, som består i att förneka fakta («det var inte alls jag som begick brottet»). Den andra tänkbara tvistefrågan är horos, som består i att visserligen acceptera fakta, men bestrida själva definitionen av dem («det var jag som begick handlingen, men den utgjorde inget brott»). Det tredje stasis är poiotes, att acceptera hela beskrivningen av handlingen men att argumentera för att handlingen hade särskilda kvaliteter som måste räknas in i bedömningen («det var jag som begick brottet, men det finns särskilda omständigheter att ta hänsyn till»). Denna nivå kan i sin tur delas upp i mer preciserade kategorier. Avslutningsvis kan tvisten bestå i en fråga om metalepsis, möjligheten att hävda att domstolen eller dess ledamöter inte äger rätt kompetens för att avgöra fallet, och att saken bör avgöras av en annan instans. Exakt hur Hermagoras version av stasisläran var utformad vet vi inte. De äldsta källorna är på latin, och de är delvis motsägelsefulla om utformningen, terminologin och så vidare. Det finns också historiker som har tonat ned Hermagoras betydelse för stasislärans etablering.

Vår kunskap om den hellenistiska retoriken är begränsad på grund av att källorna är så få. Retorikhistorikern Robert Gaines har föreslagit att de handböcker som användes i den hellenistiska retorikundervisningen grovt kan sorteras i tre kategorier. Den äldsta typen kan betecknas som «tisianska» handböcker (efter den förste retorikläraren från Syrakusa). Dessa handböcker räknade helt enkelt upp vilka ämnen som var lämpliga att ta upp i talets olika delar: inledningen, bakgrundsteckningen, argumentation och så vidare. Den andra typen tar sin utgångspunkt i den retoriska konstens delar (att finna material, disponera talet, välja ett passande språk et cetera) och kan betecknas som aristoteliska handböcker. Den tredje typen tar istället sin utgångspunkt i de skilda typer av oenigheter eller frågeställningar (bland annat enligt stasisläran) som ett tal kan utgå ifrån. De kan kallas för hermagoreiska handböcker.

Det förefaller dessutom som om det vid de grekiska retorskolorna under hellenistisk tid etablerades ett relativt stabilt program med retoriska övningar, så kallade progymnasmata (ungefär «förövningar»). Inga skrifter med sådana övningar finns bevarade från hellenistisk tid, men redan Alexanderretoriken nämner dem, och de omtalas av flera senare romerska retoriker. De äldsta bevarade samlingarna är skrivna på grekiska under århundradena efter år 100-talet e.v.t (se nedan). Troligen hade sådana övningar då använts kontinuerligt i talarskolorna sedan länge.

När det grekisktalande östra medelhavsområdet erövrades av den romerska republiken under århundradena före vår tideräknings början fanns där alltså en mängd skilda och ofta oförenliga läror om talekonsten som traderades och utvecklades vid talarskolorna. Den romerska eliten skickade sina söner att studera i grekiska retorikskolor och i varje fall från 100-talet f.v.t. var grekiska retoriklärare verksamma i själva staden Rom. Flera av de tidigaste romerska retoriktraktaterna, som Ciceros De inventione och den anonyma retoriken Ad Herennium kan närmast ses som latinska översättningar av de teorier som författarna mött i grekiska talarskolor, och den latinspråkiga retorikdiskussionen under de följande århundradena bygger nästan helt på det grekiska arvet. Så blev retoriken grunden även för det romerska imperiets byråkrati. Därigenom kom den grekiska retoriska teorin att utöva ett starkt inflytande över den romerska.

 

Politisk kommunikation på grekiska i Rom: den andra sofistikens deklamationskultur

Även om latinet formellt var det romerska imperiets officiella språk, så bibehöll grekiskan en priviligierad ställning i romarrikets östra delar. På många sätt förblev grekiskan aristokratins språk i öster, och i praktiken sköttes stora delar av administrationen på grekiska även efter det romerska övertagandet. De politiska institutionerna fungerade i praktiken på ungefär samma sätt som tidigare, vilket innebar att den hellenistiska retoriska kulturen, de hellenistiska retorikskolorna, och den retoriska teorin på många sätt kunde fortsätta i samma tradition som tidigare. Flera av de hellenistiska kungadömenas politiska institutioner kom mer eller mindre att övertas av den romerska byråkratin. Det gäller även efter det att republiken gick under och kejsardömet infördes år 31 f.v.t. Visserligen minskade senatens politiska betydelse, och därmed en viss typ av deliberativa förhandlingar i själva staden Rom, men det spelade mindre roll i de ockuperade östra delarna av riket som redan tidigare styrdes av relativt enväldiga furstar: där fortsatte de byråkratiska institutionerna att fungera ungefär som tidigare.

Redan tidigare hade deklamationer och uppvisningstal antagligen etablerats som en viktig form av vältalighet i de hellenistiska kungadömena. Med tiden blev de allt viktigare i hela romarriket, men kanske särskilt i dess grekisktalande delar. Det uppstår en kultur eller en strömning som ibland brukar betecknas med den omstridda termen «den andra sofistiken». Uttrycket användes redan under antiken – kanske är det myntat av sofisten Flavius Filostratus under 230-talet – för att beteckna en ny typ av sofistik, som särskilt inriktades på improviserade uppvisningstal i fiktiva och ofta fantasifulla ämnen. Bland de viktigaste av talarna kan nämnas Dion Chrysostomos (född mellan 40 och 50, död ca 120), Aelius Aristides (100-talet e.v.t.), Herodes Attikos (101–177) och Valerios Apsines från Gadara (född omkring 190). Flera av dem gav lektioner i talekonsten, men det är alltså som uppvisningstalare de ursprungligen räknades som en del av den andra sofistiken.

Senare historiker har ibland använt uttrycket den andra sofistiken för att beteckna en tidsperiod och strömning i grekisk kulturhistoria från ungefär 50 evt. fram till någon gång mellan mitten av 200-talet och 400-talets slut. De räknar alltså in många olika former av ordkonst, inte bara senare uppvisningstalare som sofisten och retorikläraren Libanios från Antiochia (ca 314–ca 393), som efterlämnat sig mängder av fiktiva tal, utan även författare, historiker och poeter i bred bemärkelse. Denna tid var hursomhelst en period då deklamationer och uppvisningstal spelade en viktig roll i den grekiska vältaligheten.

Utvecklingen kan ses som en reaktion på kejsardömets inskränkande av det politiska samtalet och har ofta beskrivits i termer av dekadens och förfall. Sedan millennieskiftet har allt fler historiker problematiserat denna bild. Den brittiske filologen och retorikhistorikern Malcolm Heath har exempelvis hävdat att kejsartidens deklamationskultur måste förstås mot bakgrund av retorikskolornas pedagogiska praktiker, och att uppvisningstalen demonstrerade och exemplifierade retoriska tekniker som kunde användas i rättegångar och i imperiets dagliga administration. Andra uttolkare har hävdat att de fantasifulla framställningarna kan tolkas som figurativa och allegoriska försök att kritisera den romerska koloniala makten.

Brottet med äldre tid ska dock inte överdrivas. Den vardagliga grekiska vältaligheten i mindre politiska rådsförsamlingar, ämbetsmannautövande, och rättegångar såg förmodligen ungefär likadan ut under hela antiken – men det är inget vi kan veta med säkerhet eftersom sådana vardagstal sällan har bevarats för eftervärlden.

 

Grekisk retorikundervisning i Romarriket

Kontinuiteten är tydlig också inom den romerska retorikutbildningen. Vi vet att grekiska retoriklärare etablerade sig i själva staden Rom under de sista två århundradena föra vår tideräkning eftersom senaten försökte lagstifta mot den – antagligen för att förhindra att kunskapen om retorik skulle sprida sig i alltför breda folklager. Från ungefär år 100 f.v.t. verkar dock retorikundervisningen i huvudstaden framförallt ha bedrivits på latin. Verksamheten i de grekiskspråkiga talarskolorna österut fortsatte dock sin verksamhet ungefär som tidigare även efter det romerska maktövertagandet, och den senare latinspråkiga retorikdiskussionen hos exempelvis Cicero och Quintilianus verkar inte ha utövat någon stark påverkan på den grekiska retoriken. Medan den latinska framförallt kom att fokusera på att anlägga pragmatiska perspektiv på rättslig retorik byggde den grekiska retoriken vidare på de mer filosofiska och teoretiska orienteringar som etablerats redan under klassisk och hellenistisk tid.

Flera av det östra medelhavets talarskolor förblev dynamiska intellektuella centra med livaktig retorikteoretisk diskussion, bland annat i Athen, Alexandria, Halikarnassos, Smyrna, Antiochia och på Rhodos. Särskilt inflytelserika under senantiken blev bland annat retorikskolor i Gaza, Konstantinopel och Alexandria. Vid dessa skolor utvecklades den retoriska teorin i skilda riktningar. Vissa tycks särskilt ha inriktat sig på uppvisningsdeklamationer. En av senantikens mest berömda lärare var exempelvis Libanios från Antiochia, som har lämnat efter sig en stor mängd deklamationer i fiktiva ämnen. I Alexandria uppstod under senantiken en filosofisk skola (den har beskrivits både som aristotelisk och nyplatonsk) som skulle bli betydelsefull senare i retorikens historia. Skolans ledare, Ammonius Hermiae (ungefär 440–520) räknade nämligen in både Retoriken och Poetiken som en del av tänkandets verktyg, organon, en omtolkning som skulle få betydelse för senare arabisk lärdom under medeltiden eftersom retoriken där fick en mer prestigefull plats än i de övriga delarna av det gamla romarriket.

Sammantaget fortsatte den grekiska retorikutbildningen att blomstra under hela antiken. En helt överväldigande del av bevarade antika grekiskspråkiga retorikskrifter är författade efter år 100 av vår tideräkning. De grekiska författarna utvecklade diskussionen om retorikens mer argumentationsteoretiska aspekter men vissa av dem vände sig under dessa århundraden bort från den deliberativa och juridiska retorikens demokratiska förhandlingar för att istället fokusera på stilistiska aspekter i epideiktisk retorik eller andra prosagenrer såsom fiktiva uppvisningstal, historieskrivning och filosofi.

Retorikutbildningen var dock inte uteslutande inriktad på teoretiska frågor. Precis som under tidigare perioder baserades den i hög grad på praktiska talövningar, så kallade progymnasmata. Dessa övningar lade grunden för avancerad retorisk diskussion och användes för att utbilda elever i retorisk teori och praktiska färdigheter. Sådana övningar var en central del av retorikutbildningen sedan klassisk tid, både i grekisk och romersk tradition. De äldsta bevarade samlingarna är dock skrivna på grekiska.

 

Progymnasmata

Progymnasmata bestod av en serie skriv- och talövningar i olika genrer och texttyper. En elementär övning var till exempel berättelsen, där eleven tränade på att återge en känd berättelse med egna ord på ett övertygande sätt, medan en mer avancerad övning bestod i att eleven skulle författa ett lagförslag till den lagstiftande församlingen. Undervisningen följde en pedagogisk process i sju steg: högläsning av en förebildlig text, textanalys, utantillinlärning, parafrasering, överföring till nya uttrycksformer, högläsning, och slutligen rättning av läraren inför klassen. Denna metod tränade eleven i allt mer komplexa texttyper tills han var redo att verka som retor i den romerska staten.

Den äldsta bevarade serien av progymnasmata är Aelius Theons verk från Alexandria, förmodligen skrivet under det första århundradet e.v.t. Theons samling omfattade tio övningar av stigande svårighetsgrad, från en utläggning om en berömvärd handling till argumentation för eller emot en lag. Theon själv betonade att han inte uppfann övningarna utan förklarade en redan etablerad praxis. Hans text riktade sig till lärare och beskrev nyttan med övningarna för olika typer av textskapande, från poesi till rättegångstal. Andra viktiga samlingar inkluderar de som tillskrivits Hermogenes från Tarsos (andra halvan av 100-talet e.v.t) och Libanios från Antiochia (ca 315–ca 393).

Den samling av progymnasmata som betytt mest för senare europeisk –inte minst skandinavisk – retorikundervisning skrevs av Afthonios från Antiochia under 300-talets andra hälft. Hans Progymnasmata beskrev fjorton retoriska övningar, från fabel till argumentation om lagförslag, där de enklaste kunde användas redan i den grundläggande läs- och skrivträningen och de mer avancerade utfördes först på den avancerade retorskolan. Afthonios text förklarade hur varje texttyp skulle utformas och vilka teman och argument som skulle ingå. Afthonios Progymnasmata har haft en enorm betydelse för den västerländska utbildningen långt efter antiken, och den utövade – precis som den äldre grekiska retorikteoretiska diskussionen – ett kraftfullt inflytande på den senare latinskspråkiga retorikutbildningen.

 

Retorisk stillära hos Demetrios, Dionysios från Halikarnassos och Pseudo-Longinos

Flera av de grekiska retorikerna i Romarriket utvecklade stilläran. Ett exempel är Demetrios handbok Peri hermeneias, som på svenska brukar kallas Om stil. Skriftens författare, tillkomstort och tillkomstår är okända – den har tillskrivits flera olika Demetrios – men många forskare lutar nu åt att den är tillkommen under det sista århundradet före vår tideräknings början. Om stil är inte endast inriktad på retoriken i avgränsad aristotelisk bemärkelse, utan dess lärdomar sägs gälla tre typer av prosakomposition: retorik, dialektik och historieskrivning. Den har samtidigt en tydlig inriktning mot litterärt och poetiskt språkbruk och dess diskussion om språklig stil är betydligt mer utvecklad än den trestilslära som annars dominerar i den romerska retoriken. Demetrios stillära skiljer mellan fyra stilnivåer: enkel (eller låg) stil, hög stil, elegant stil och kraftfull stil. Han diskuterar dessutom noggrant de olika möjligheter som finns att kombinera vissa av de fyra grundstilarna (Om stil 36-37).

Ett andra exempel kan hämtas hos Dionysios från Halikarnassos (född ca 60 f.v.t.). Han var en grekisktalande retoriklärare som sökte sig till staden Rom under decennierna före vår tideräknings början, där han bland annat författade ett verk om Roms äldsta historia, men också en mängd skrifter om språklig stil, bland annat välljud och ordföljdens betydelse. Han författade också en översikt över De attiska talarna där han diskuterar hur den språkliga stilen har förfallit sedan Alexander den stores dagar och förespråkar ett äldre rent och «attiskt» stilideal. I en skrift som bara har bevarats i fragment diskuterar han dessutom imitationens betydelse för det litterära skapandet – ett ideal om litterär storhet som på många sätt är rakt motsatt en modern originalitetsestetik men som kom att prägla hela den romerska litteraturen, och som utvecklades och befästes delvis genom Dionysios skrift även om idealet förstås också ligger till grund för, och spreds genom, den latinspråkiga lite senare diskussionen i tionde boken av Quintilianus Institutio oratoria.

Ett något senare exempel är skriften Peri hypsous, som på svenska brukar kallas Om det sublima eller Om den höga stilen, som kanske författades någon gång under det första eller andra århundradet av vår tideräkning (dateringen är extremt osäker). Den tillskrevs länge en viss Longinos, som var verksam under 300 talet efter vår tideräknings början, men det har alltså ifrågasatts och författaren kallas idag oftast «Pseudo-Longinos» och texten räknas vanligen (men inte alltid) som betydligt äldre. Om det sublima behandlar som titeln säger den höga språkliga stilen, som presenteras som ett slags ändamål i sig själv, som en stil och ett ideal som uppnås endast av de yppersta av talare och författare. Texten handlar om hur talare och poeter kan skapa tal som sveper åhörarna med sig i ett närmast extatiskt tillstånd. Om det sublima skiljer alltså inte mellan poetik och retorik, mellan prosa och vers eller politik och konst. Texten fick av allt att döma inget större genomslag under antiken, och fick inget starkare inflytande förrän mot slutet av 1600-talet. Därefter spelade den däremot en viktig roll för förromantikernas och romantikernas diktsyn.

 

Argumentationsteori och stasislära: Hermogenes från Tarsos

Det var dock inte endast – kanske inte ens främst – stilläran som utvecklades i kejsartidens grekiska retorik. Den kanske mest inflytelserika grekiska retorikteoretikern under romersk kejsartid och senare var Hermogenes från Tarsos. Hermogenes var en mycket produktiv författare och har tillskrivits en mängd skrifter om bland annat progymnasmata, sökandet efter argument (inventio) och om retorisk stil – även om vissa av dem i verkligheten är skrivna av Hermogenes studenter eller helt andra författare. Hans mest spridda och inflytelserika skrift Peri staseon handlade om stasisläran, alltså ett av den retoriska argumentationsteorins mest grundläggande element. Hermogenes menar, i motsats till exempelvis Cicero i De inventione (liksom antagligen i hans föregångare Hermagoras förlorade skrift om läran) att stasis endast aktualiseras i vissa retoriska sammanhang och exempelvis inte är aktuell för epideiktisk retorik. Hermogenes presenterar däremot liksom de flesta föregångarna lärans fyra mest generella nivåer stasis stochasmos (faktafrågan), horos (definitionsfrågan) poiotēs (frågan om sakens kvalitet) samt metalepsis (frågan om domstolens eller det beslutsfattande organets kompetens eller beslutanderätt), men redogör också för noggranna och intrikata möjligheter att dela upp dessa nivåer i fler, så att han slutligen presenterar en lära med tretton skilda stasis. Det är omstritt i vilken mån Hermogenes bidrog med några teoretiska nyheter eller bara nedtecknade ett redan etablerat system, men det var hursomhelst genom Hermogenes skrift som de flesta studenterna vid de grekiskspråkiga retorikskolorna skulle möta stasisläran under de kommande århundradena. Hermogenes är på så sätt i varje fall representativ för den grekiska retoriska skolningens och teorins utveckling under kejsardömet genom att han presenterade en detaljerad men pragmatiskt inriktad version av stasisläran som kunde användas som grund för den juridiska retoriken i det dagliga arbetet i imperiets domstolar.

 

Menander Rhetor och den epideiktiska retorikens teori

De grekiska retorikhandböckerna blir med tiden också alltmer inriktade på sådana typer av vältalighet som var aktuella för den kejserliga administrationens tjänstemän, och i de bevarade skrifterna ges exempelvis detaljerade beskrivningar för hur kejserliga sändebud bör tas emot och hyllas när de kommer på besök i provinserna, hur städer eller länder bör hyllas, hur olika typer av märkvärdiga tillfällen bör uppmärksammas – samt framförallt hur olika typer av kejsarhyllningar bör utformas. En särskilt viktig författare i denna tradition var Menander från Laodikeia, med tillnamnet Rhetor (talare), som var verksam under 200- eller 300-talet av vår tideräkning. Under antiken var han mest känd för sina kommentarer till Demosthenes tal, och han synes också har gjort betydelsefulla bidrag till stasisläran – men av dessa skrifter finns nästan inget bevarat. Hans berömmelse idag vilar framförallt på två skrifter om epideiktiska tal: den första handlar om att hylla gudar, städer, riken och så vidare. Den andra handlar om att hylla högt uppsatta personer vid olika typer av situationer, såsom vid födelsedagar eller begravningar. Bägge påverkade långt senare renässansens retorik och poetikhandböcker. Sammantaget ger de två skrifterna en ganska fullständig bild av de ceremoniella tal som kunde behöva hållas av en ämbetsman i det romerska imperiet, men de skiljer sig från varandra i flera språkliga och filosofiska avseenden, och det är troligt att de i själva verket är skrivna av olika författare. De bär i alla händelser vittnesmål om ett ökat intresse för den epideiktiska retorikens teori under den andra sofistiken och i synnerhet under 200- och 300-talet.

Den ceremoniella retoriken diskuteras också i skriften Peri ton panegyrikon, «Om panegyrik», som ofta brukar betecknas med det latinska namnet Ars rhetorica fast den är skriven på grekiska och alltså endast behandlar en av retorikens traditionella genrer. Författaren är okänd, fast den tillskrevs tidigare felaktigt Dionysios från Halikarnassos. I skriften ges instruktioner för författandet av sex typer av hyllningstal, bland annat bröllops- och begravningstal. Inte minst den sistnämnda diskussionen blev inflytelserik senare. Här görs bland annat en distinktion mellan tre uppgifter som åligger begravningstalaren: att hylla den avlidne (på grekiska epainos, på latin laudatio eller laus) att klaga över dödsfallet (gr. threnōs, lat. lamentatio eller luctus) samt att trösta de efterlevande (gr. paramythia, lat. consolatio). Dessa tre kategorier skulle spela en central roll i renässansens retorik- och poetikhandböcker och därigenom påverka även skandinaviska gravdikter och begravningstal.

 

Kvinnliga grekiska vältalare

De flesta talare under antiken var män, och kvinnor tilläts generellt inte att ta till orda i offentligheten. De fick inte tala i Athens folkförsamling, de tilläts inte föra sin egen talan i domstol och kvinnors offentliga tal tycks i allmänhet ha betraktats som ett etikettsbrott och någonting skamligt. Ändå finns det exempel på kvinnors tal i den grekiska litteraturen. I slutet av Homeros Iliaden håller vissa kvinnor ett slags korta sorgetal över den stupade trojanske hjälten Hektor, och dessutom finns det exempel på kvinnors tal som hålls i mer privata situationer. De grekiska tragediernas hjältinnor framträder ofta med långa och både argumentativt och konstnärligt fulländade tal. I komedierna finns en mängd kvinnor som – med komisk effekt – tar till orda i politiska församlingar. Historieskrivningen innehåller också ett antal tal som hålls av drottningar såsom Artemisia I av Karien (början av 400-talet f.v.t.). I två av Platons dialoger förekommer tal av kvinnor: ett begravningstal över stupade athenare som sägs vara skrivet av Aspasia, som levde tillsammans med den atenske statsmannen Perikles, i dialogen Menexenos, och ett tal om kärlekens sanna väsen av en i övrigt okänd (och sannolikt påhittad) filosof vid namn Diotima i Gästabudet. Även om kvinnors rätt att tala i verkligheten alltså var mycket starkt begränsad – kanske särskilt i det demokratiska Athen – så är det tydligt att samtida (manliga) författare inte hade några svårigheter att föreställa sig både moraliskt högtstående, tekniskt fulländade och politiskt mäktiga likaväl som parodiskt dåliga, komiska och moraliskt förtappade kvinnliga talare.

Men det är alltså mest av allt en fantasiskapelse. I verkligheten var Greklands retoriskt präglade kultur en ganska uteslutande manlig angelägenhet från klassisk tid till antikens slut. Situationen kan ha varit lite mer tillåtande i det romerska imperiet, men de (enstaka) bevarade exemplen på romersk vältalighet av romerska kvinnor är nästan uteslutande författade på latin. Det finns inte ens något bevarat av de allra högst uppsatta. Egyptens drottning Kleopatra VII (69–30 f.v.t.) omtalas exempelvis som en skicklig talare – och hon torde rimligen ha framträtt på grekiska som var elitens förstaspråk i Egypten och resten av Roms östra delar vid denna tid – men inga av hennes tal finns bevarade. Ett senare exempel är den syriska prinsessan Julia Domna, som blev romersk kejsarinna när hennes make Septimus Severus tog makten i Rom år 193. Vid sidan av sitt syriska modersmål torde även hon ha talat grekiska. Hon tycks ha deltagit aktivt i maktutövningen och hennes inflytande fortsatte när hennes son tog över makten efter Severus död år 211. Men om hon höll några offentliga tal, så finns det hursomhelst inga skrifter bevarade efter henne heller. Generellt förbands offentlig vältalighet i Rom med den manliga eliten, och det romerska manlighetsidealet innefattade förmågan att tala offentligt. Vältalighet kunde mot denna bakgrund rentav uppfattas som «okvinnligt».

 

Retoriken i den kristna kyrkan och senantika retorskolor

Den retoriska teori som hittills behandlats har i stort sett varit oberörd av den kristna kyrkans samtidiga framväxt. I stort sett inga av de hittills nämnda författarna var kristna. Men redan från kristendomens uppkomst fanns ett nära förhållande till retoriken. Många av de nytestamentliga bibelböckerna bär på tydliga spår av att deras författare studerat retorik. Nyare bibelforskning har visat att både evangelier och brev inte endast är utformade med målet att övertyga läsarna om sin sanningshalt och locka läsarna till den kristna tron, utan att många av texterna dessutom rent konkret följer etablerade retoriska mönster – sådana som lärts ut i den grekiska retorikutbildningen sedan klassisk tid.

Under de första århundradena av vår tideräkning blir också den kristna predikan en viktig form av vältalighet. Origenes (ungefär 185–254) och Johannes Chrysostomos (344–407) brukar exempelvis nämnas som tidiga mästare i predikokonsten. Flera av dessa tidiga grekiskspråkiga biskopar och andra viktiga predikanter var utbildade i retorikskolorna, och flera av dem, precis som Augustinus av Hippo i väst, var verksamma som retoriklärare innan de blev kristna. Också den tidiga grekiska predikokonsten påverkades av den klassiska retorikens mönster.

Men även om en betydande andel av de tidiga kristna hade i varje fall en elementär retorisk skolning, och många av de tidiga predikanterna, teologerna och kyrkofäderna dessutom hade genomgått mer avancerade retorikstudier eller till och med hade en bakgrund som retoriklärare så präglades den tidiga kyrkan av skepsis mot hednisk lärdom – inte minst retoriken. Vissa kristna författare menade att en kristen vältalighet – inte minst den som framträder i form av predikan – måste följa andra linjer än den hedniska. Så spreds nu samlingar av predikningar av enskilda framstående präster och biskopar, bland annat just av Johannes Chrysostomos – vars tillnamn betyder ungefär «guldmunnen» – och de tre så kallade «stora kappadokierna» Gregorios «Teologen» av Nazianzos (329–390), Basileios av Caesarea (ca 330–379) med tillnamnet «den store» och hans bror Gregorios av Nyssa (ca 334–394). Sådana så kallade homilaria användes som ett slags icke-tekniska handböcker i homiletik, alltså predikokonsten, och var till viss del tänkta att imiteras och efterliknas. Att döma av dessa samlingar så tycks predikan från början och in på 300-talet ofta ha utformats med enklare och mindre smyckade stilideal än de som präglade den samtida andra sofistikens deklamationskultur – trots att många av de predikande hade sin bakgrund i just denna miljö, och ofta själva hade varit verksamma som retoriklärare. En förklaring kan vara de kristnas misstänksamhet mot allting hedniskt (däribland retoriken), men det kan också ses som en rektion mot den andra sofistikens prunkande stilideal.

Med tiden fann de kristna lärofäderna vägar för att förena den klassiska retoriken med den kristna teologin. Det påverkade såväl predikokonsten som retorikundervisningen och den retoriska läran hädanefter. En del av de gamla handböckerna skrevs om för att anpassas till kristna sammanhang; det utkom exempelvis under medeltiden nya utgåvor av Afthonios Progymnasmata där de hedniska exemplen hade bytts ut mot kristna. På sådana sätt kunde retoriken finna sin plats inom den kristna kyrkan.

 

Grekisk retorik efter antiken

Den grekiska retoriken har lämnat djupa intryck på senare europeisk talekonst. Den grekiska litteraturens generella betydelse för senare europeisk litteratur – inklusive vältalighet – är också helt oöverblickbart. Den grekiska retorikens grundläggande teoretiska modeller har dessutom integrerats och utvecklats i senare tiders retoriska teori, och dess pedagogiska modeller har legat till grund för retorikundervisningen i både skola och högre utbildning under stora delar av den västerländska historien. Här ges endast en summarisk genomgång av receptionen av den grekiska retorikens teoretiska och pedagogiska modeller efter antikens slut, med ett särskilt fokus på situationen i Skandinavien.

När Västrom föll år 476 och den romerska byråkratin under de kommande århundradena monterades ner så föll stora delar av den grekiska retoriken i glömska i Västeuropa. Den västerländska medeltida retoriken byggde nästan helt på latinska texter och det skulle dröja till renässansen innan den grekiska retoriken som helhet fick något avgörande inflytande igen.

Den grekiska retorikens viktigaste texter traderades dock vidare i Bysans, det fortlevande östromerska riket. Här bibehöll retoriken på många sätt sin ställning både som ett grundläggande skolämne för bredare grupper och som avancerat studium för elitens blivande jurister och ämbetsmän. Inte minst studerades och kommenterades Hermogenes flitigt.

Dessutom kom delar av den grekiska retoriken att studeras i det muslimska kalifatet som från mitten av 600-talet lade under sig den Arabiska halvön och resten av Mellanöstern, Nordafrika, den Iberiska halvön och flera av de stora medelhavsöarna. Stora delar av den grekiska litteraturen – bland annat flera av de retoriska skrifterna – översattes till arabiska och studerades av muslimska lärde. Flera av de arabiska intellektuella gick särskilt i dialog med Aristoteles skrifter och dessa översattes och kommenterades kontinuerligt.

I och med korstågen och den begynnande reconquistan av den iberiska halvön hamnade allt fler grekiska retorikböcker i västerländska händer. Aristoteles Retoriken översattes till latin från en arabisk översättning vid 1200-talets mitt, men utan att få något större genomslag. Runt år 1269 kom en ny översättning, direkt från grekiskan, av William av Moerbeke, och den gjorde en snabb succé och studerades inte minst vid Parisuniversitetet. Den allra äldsta bevarade retoriska handboken av en svensk, den latinspråkiga Testa nucis av den heliga Birgittas biktfader Mathias Lincopensis från tidigt 1300-tal är exempelvis tydligt påverkad av Aristoteles Retoriken, även om det är oklart hur, i vilken form och på vilket språk (och på vilken plats) Mathias stött på den aristoteliska retorikens lärdomar.

Från 1500-talets början trycks allt fler av skrifterna i utgåvor på det grekiska originalspråket. Exempelvis gavs det ut en samlingsvolym med grekisk retorik i Venedig år 1508–1509 som bland annat innehöll Aristoteles Retoriken, Afthonios Progymnasmata, Demetrios Om stil och flera av de texter som tillskrivs Hermogenes. Från 1500-talets mitt publiceras dessutom flera utgåvor med både den grekiska texten och en parallellöversättning på latin. Under de följande århundradena gavs många av de antika grekiska retorikböckerna ut i nya, allt mer tillförlitliga utgåvor. Mot slutet av 1500-talet var det nästan så att Aristoteles överskuggade Cicero och Quintilianus som retorikteoretisk auktoritet. Framförallt skapas vid denna tid nya system som kombinerar Aristoteles retoriska teori med de viktiga romerska auktoriteternas.

De grundläggande aristoteliska begreppen, såsom de tre genrerna, läran om de tre övertygelsemedlen ethos, logos och pathos är därefter centrala i många av renässansens vanligen latinspråkiga retorikhandböcker, exempelvis Gerhardus Vossius Elementa Rhetorica, som bland annat spelade en stor roll i svensk retorikundervisning från 1600-talet och framåt. På ett liknande sätt fick andra av den grekiska retorikens begrepp ett genomgripande inflytande även om de ursprungliga skrifterna inte fick någon avsevärd spridning. Menander Rhetors skrifter om epideiktisk retorik påverkade Julius Caesar Scaligers (1484–1558) Poetices libri septem starkt, och denna handbok i diktkonsten fick ett enormt inflytande på den sena renässansens och barockens europeiska litteratur. Pseudo-Longinos avhandling om Det sublima återupptäcktes också i Västeuropa under renässansen och efter att den franske poeten och estetikern Nicholas Boileau (1636–1711) översatte texten till franska blev «det sublima» ett modebegrepp under de följande århundradens, inte minst bland förromantiska och romantiska filosofer och författare

Afthonios Progymnasmata trycktes också i en mycket stor mängd utgåvor från renässansen och framåt, och användes kontinuerligt i skolans elementära retorikundervisning inte minst i norra Europa. Härigenom kom den att sätta djupa spår i europeisk utbildningshistoria, och det fanns spår av dess grundläggande övningar även i svensk skolutbildning långt in i 1800-talet.

Den grekiska retorikens grundläggande begrepp och utgångspunkter har på så sätt utövat ett djupgående inflytande på västerländsk retorik, även under senare perioder när retoriken som studieämne, konst eller vetenskaplig disciplin stått lågt i kurs eller till synes varit helt borta från europeisk (och skandinavisk) intellektuell verksamhet.

Under 1800- och de första två tredjedelarna av 1900-talet nära nog försvann retoriken i varje fall nominellt som studium i europeisk (och skandinavisk) utbildning och forskning. När retorikens rehabilitering påbörjades vid mitten av 1900-talet spelade Aristoteles Retoriken en central roll. Den ligger till grund för Chaïm Perelmans och Lucie Olbrecht Tytecas så kallade «nya retorik». Även om den så kallade «nyaristoteliska» retoriska analysen kritiserades på bred front från 1960-talets slut så har det aristoteliska inflytandet varit fortsatt starkt. Den antika grekiska retoriken i allmänhet har också i ökande grad ägnats ett omfattande historiskt och teoretiskt intresse, och de senaste decennierna har hela den grekiska retoriska teorin ägnats ett omfattande forskningsintresse med allt från noggranna filologiska rekonstruktioner av förlorade texter till radikala postkoloniala, feministiska och poststrukturalistiska omtolkningar av hela den antika grekiska retoriken.

Även i Skandinavien har intresset för den grekiska retoriken vuxit, men utvecklingen har följt delvis andra linjer. Från 1960- och 1970-talet återkom retoriken inledningsvis när litteratur- och idéhistoriker återupptäckte retorikens starka inflytande på de äldre nationella litteraturerna, men denna återkomst gällde framförallt den latinska retoriken. Det var också framförallt den romerska retoriken på latin som anfördes när retorik återkom i undervisning om och högre studier i de nationella skandinaviska språken. Den grekiska poesin och litteraturen i bred bemärkelse studerades kontinuerligt av skandinaviska filologer och litteraturhistoriker, och det gjordes redan tidigare sporadiska översättningar av enskilda antika grekiska talare. Det var däremot först från slutet av 1900-talet som det riktades ett större intresse mot de antika grekiska retorikteoretikerna och retorikhandböckerna. Först skedde detta från danskt håll, och inledningsvis framförallt av forskare i antik grekiska. På 1980-talet översattes exempelvis Aristoteles Retoriken till danska, på 00-talet till norska och först under 10-talet till svenska. Vid sidan av Aristoteles har skandinaviska retorikforskare bland annat ägnat studier åt sofisterna, Platon, Menander Rhetor, Libanios och Afthonios. Samtidigt har den grekiska retorikens enskilda termer och begrepp under hela tiden spelat en central roll i retorikens renässans även i Skandinavien. De aristoteliska genrebegreppen, de retoriska övertygelsemedlen, enthymemet och läran om topikerna har varit återkommande utgångspunkter i såväl retorikhistorisk som samtidsorienterad och retorikteoretisk forskning och inte minst det platonska begreppet doxa har legat till grund för retorikteoretiska diskussioner. Så har den grekiska retoriken genomströmmat hela den skandinaviska retorikdiskussionen också när den grekiska retoriken inte varit undersökningens studieobjekt. Även den samtida skandinaviska retoriken vilar på den antika grekiska retorikens grund.

 

Bibliografisk skiss

De flesta av de diskuterade författarna finns utgivna i Loeb Classical Library med engelsk parallelltext. Övriga förtecknas särskilt i bibliografin nedan. Hela den klassiska retorikens begreppsapparat finns systematiskt utlagd i Lausberg (1960).

Gedigna översikter över antik grekisk retorik finns bland annat i Kennedy (1999), Pernod (2005) och Herrick (2021). Bra introduktioner ges också i antologierna A Companion to Greek Rhetoric (Worthington 2005), och The Cambridge Companion to Ancient Rhetoric (Gunderson 2009). Den praktiskt utövade vältaligheten behandlas i Usher (1999) samt i antologin Persuasion: Greek Rhetoric in Action (Worthington 1994). Den feministiskt orienterade antologin Reclaiming rhetorica (Lunsford 1995) lyfter fram bortglömda kvinnliga talare och tänkare i den retoriska traditionen – bland annat från den grekiska antiken.

Retorikens betydelsefulla roll i antikens utbildning tecknas i flera av bidragen i antologin A Companion to Ancient Education (Bloomer 2015) samt i Education in Greek and Roman Antiquity (Too 2001).

Bland de monografier som fokuserar på enstaka epoker, strömningar eller författarskap kan, i ungefärlig kronologisk ordning nämnas följande: Den tidigaste grekiska retoriken behandlas hos Knudsen (2014) och Enos (1993), talekonsten och vältaligheten i det klassiska Athen behandlas i Yunis (1996), sofisterna och särskilt Protagoras hos Schiappa (2003), Isokrates hos Poulakos (2003). Haskins (2004) har behandlat Isokrates och Aristoteles. Aristoteles Retoriken har varit föremål för ett närmast oöverblickbart forskningsintresse. Ett bra ställe att inleda studierna är i antologierna Landmark Essays on Aristotelian Rhetoric (R. L. Enos & Peters Agnew, 1998) och den mer filosofiskt orienterade Essays on Aristotle»s Rhetoric (Rorty 1996). Retoriken under hellenismen och särskilt dess förhållande till filosofin, behandlas i Liebersohn (2010). Progymnasmatatraditionen har bland annat diskuterats hos Kennedy (2003). Den andra sofistiken och särskilt Menander Rhetor behandlas noggrant men skarpt och ofta nyskapande hos Heath (2004); ett postkolonialt perspektiv på samma epok anläggs i Jarratt (2019). Den grekiska retoriken i det kristna Rom behandlas i Kennedy (2008).

Flera av de antika grekiska teoretiska och handboksmässiga texterna finns idag i översättningar till de skandinaviska språken. Bland de viktigaste kan nämnas följande (här förtecknas den senaste utgåvan): Flera av de relevanta sofistiska texterna finns översatta till svenska i samlingsvolymen Sofisterna (Iordanoglou 2017). Platons samlade verk finns i flera utgåvor på respektive språk. Aristoteles Retoriken finns på danska (Hastrup 1996), norska (Eide 2006) och svenska (Akujärvi 2022). Alexanderrretoriken finns i norsk översättning (Eide 2015). Pseudo-Longinos Om det sublima finns i svensk översättning (Stolpe 1997) och på norska (Kleve 1996), medan den danska har några år på nacken (Møller 1934). Afthonios Progymnasmata finns översatta till svenska (Eriksson 2021). Det finns också en dansk översättning av ett kort utdrag ur [Pseudo?-] Hermogenes avhandling om sökandet efter argment Peri Heureseos, «Om argumenter» (Kock 2005).

Bland skandinaviskspråkiga introduktioner till (bland annat) antik grekisk retorik kan nämnas Lindhardt (1975), Fafner (1982) och Kock (2012) på danska, Andersen (1995) och Vestrheim (2020) på norska och Cassirer (1997), Johannesson (2005) och Lindqvist (2016) på svenska.

Det finns också skandinaviska specialinriktade studier om enskilda tänkare eller epoker. Bland dessa, och med särskilt fokus på de som är skrivna på de skandinaviska språken kan nämnas Lindqvist (2022c) om retoriken i arkaisk grekisk epik och klassisk historieskrivning. Sofisternas talekonst behandlas bland annat i Iordanoglou (2017) samt Lindqvist (2017). Platons (anti-) retoriska teori behandlas i Rosengren (1998) och hans doxabegrepp diskuteras i Bengtson (2019). Aristoteles ägnades en mångfald internationellt inflytelserika studier av Ingemar Düring; på svenska finns bland annat Düring (1942). Ett mer filologiskt inriktat fokus på just Retoriken har bland annat anlagts av Eide (1995). Den aristoteliska retorikens teoretiska grundinriktning diskuteras i flera (dock engelskspråkiga) artiklar av Kock (exempelvis 2008). Lindqvist har dels tecknat en allmän introduktion till Retoriken (2022b), samt analyserat olika aspekter av den aristoteliska retoriska argumentationsläran i exempelvis (2020 samt 2022a). Isokrates har bland annat behandlats av Andersen (2018). Eriksson har skrivit flera värdefulla studier om Progymnasmata (exempelvis 2021) En bra introduktion till den andra sofistiken finns i Blomqvist (2010). Hermagoras diskuteras kortfattat i Kock (2005). Westberg (2010) har undersökt den senantika retorikskolan i Gaza. Receptionen av den antika grekiska retoriken – i synnerhet med avseende på Menander Rhetor – i den italienska renässansen har behandlats av Harsting (1992).

De grekiska retoriska begreppen spelar en central och grundläggande roll i snart sagt all skandinavisk retorikforskning, men bland de bidrag som särskilt fokuserar på grekiska begrepp och deras moderna tillämpning kan nämna Rosengren (2002) om begreppet doxa samt Gabrielsen (2008) och Wolrath Söderberg (2012 samt 2017) om begreppet topos.

 

Bibliografi

Afthonios. (2021). Progymnasmata. Afthonios» retoriska övningar översatta och kommenterade av Anders Eriksson. (A. Eriksson, Red. & Övers.; 2:a uppl.). Institutionen för kommunikation och medier, SOL, Lunds universitet.

Akujärvi, J. (2022). Översättarens inledning. I J. Akujärvi (Övers.), Retoriken (2:a utgåvan, s. 7–30). Retorikförlaget.

Allen, D. S. (2001). Gorgianic figures. I Encyclopedia of Rhetoric. Oxford University Press. https://www.oxfordreference.com/display/10.1093/acref/9780195125955.001.0001/acref-9780195125955-e-111

Andersen, Ø. (1995). I retorikkens hage. Universitetsforlaget.

Andersen, Ø. (2018). Isokrates» logos politikos. Agora, 36(2–3), Article 2–3. https://doi.org/10.18261/ISSN1500-1571-2018-02-03-12

Aristoteles. (1996). Retorik (T. Hastrup, Övers.). Museum Tusculanums Forl.

Aristoteles. (2006). Retorikk (T. Eide, Övers.). Vidarforlaget.

Aristoteles. (2022). Retoriken (J. Akujärvi, Övers.; 2:a utgåvan). Retorikförlaget.

Bengtson, E. (2019). The Epistemology of Rhetoric: Plato, Doxa and Post-truth. Department of Literature, Uppsala University.

Blomqvist, J. (2010). Begreppet sofist inom andra sofistiken. Aigis, 2010(2), Article 2.

Bloomer, W. M. (Red.). (2015). A Companion to Ancient Education (1:a uppl.). Wiley. https://doi.org/10.1002/9781119023913.ch9

Cassirer, P. (1997). Huvudlinjer i retorikens historia. Studentlitteratur.

Düring, I. (1942). Aristoteles. Skaparen av vetenskapens metod och språk. Lychnos, 43–65.

Eide, T. (1995). Aristotelian topos and Greek geometry. Symbolae Osloenses, 70(1), 5–21. https://doi.org/10.1080/00397679508590886

Enos, R. L. (1993). Greek Rhetoric Before Aristotle. Waveland Press.

Enos, R. L., & Peters Agnew, L. (Red.). (1998). Landmark Essays on Aristotelian Rhetoric. Lawrence Erlbaum Associates, Publishers:

Eriksson, A. (2021). Inledning» och «Kommentar till Afhonios progymnasmata. I A. Eriksson (Red. & Övers.), Progymnasmata. Afthonios» retoriska övningar översatta och kommenterade av Anders Eriksson. (2:a uppl., s. 17–56 och 95–240). Institutionen för kommunikation och medier, SOL, Lunds universitet.

Fafner, J. (1982). Tanke og tale: Den retoriske tradition i Vesteuropa. Reitzels Forlag.

Gabrielsen, J. (2008). Topik. Ekskursioner i retorikkens toposlaere. Retorikförlaget.

Grimaldi, W. M. (1989). Aristotle, Rhetoric II: A Commentary. Fordham.

Gunderson, E. (Red.). (2009). The Cambridge Companion to Ancient Rhetoric. Cambridge University Press.

Harsting, P. (1992). The Golden Method of Menander Rhetor: The Translations and the Reception of the [Peri Epideiktikon] in the Italian Renaissance. Analecta Romana Instituti Danici, 20, 138–157.

Haskins, E. V. (2004). Logos and Power in Isocrates and Aristotle. Univ of South Carolina Press.

Heath, M. (2004). Menander: A Rhetor in Context. Oxford University Press, Incorporated. http://ebookcentral.proquest.com/lib/uu/detail.action?docID=728901

Hermogenes (with Wooten, C. W.). (1987). Hermogenes» on types of style. University of North Carolina Press.

Hermogens. (2005). Om Argumenter (C. Kock, Övers.). Rhetorica Scandinavica, 33, 10–16.

Herrick, J. A. (2021). History and Theory of Rhetoric: An Introduction. Routledge.

Iordanoglou, D. (2017). Förord [och kommentarer]. I D. Iordanoglou (Övers.), Sofisterna. Översättning, kommentarer och förord av Dimitrios Iordanoglou. Ruin.

Jarratt, S. C. (2019). Chain of Gold: Greek Rhetoric in the Roman Empire. Southern Illinois University Press. http://ebookcentral.proquest.com/lib/uu/detail.action?docID=5989253

Johannesson, K. (2005). Svensk retorik: Från medeltiden till våra dagar. Norstedt.

Kennedy, G. A. (1999). Classical Rhetoric & its Christian & Secular Tradition from Ancient to Modern Times. University of North Carolina Press.

Kennedy, G. A. (2003). Progymnasmata: Greek Textbooks of Prose Composition and Rhetoric. Brill.

Kennedy, G. A. (2008). Greek rhetoric under Christian emperors (Vol. 3). Wipf and Stock Publishers. https://www.google.com/books?hl=sv&lr=&id=3VNKAwAAQBAJ&oi=fnd&pg=PR11&dq=rhetoric+under+roman+emperors&ots=1Jbj198VFp&sig=yu2pOqCSgObj51hY1K8q1OQ-aYA

Knudsen, R. A. (2014). Homeric Speech and the Origins of Rhetoric. The Johns Hopkins University Press.

Kock, C. (Övers.). (2005). Om Hermogenes. Rhetorica Scandinavica, 33, 6–10.

Kock, C. (2008). Choice is Not True or False: The Domain of Rhetorical Argumentation. Argumentation, 23(1), Article 1.

Kock, C. (2012). Ordets magt. Retorisk tænkning der holder. 1: Før 1900. Samfundslitteratur.

Lausberg, H. (1960). Handbuch der literarischen Rhetorik: Eine Grundlegung der Literaturwissenschaft. Hueber.

Liebersohn, Y. Z. (2010). The Dispute Concerning Rhetoric in Hellenistic Thought. Vandenhoeck & Ruprecht. https://doi.org/10.13109/9783666252945

Lindhardt, J. (1975). Retorik. Berlingske.

Lindqvist, J. (2016). Klassisk retorik för vår tid (2:a uppl.). Studentlitteratur.

Lindqvist, J. (2017). Sofisterna och den nya argumentationskonsten. I Sofisterna: Översättning, kommentarer och förord av Dimitrios Iordanoglou; efterord av Janne Lindqvist (1:a uppl., s. 205–231). Ruin.

Lindqvist, J. (2020). Skönheten är specifik för varje ålder: Människans åldrar i Aristoteles Retoriken. I T. Bruhn (Red.), Berättelser, retorik och medier: Texter till minne av Sofi Qvarnström (s. 89–118). Studia Rhetorica Lundensia.

Lindqvist, J. (2022a). Retoriken som endoxologi. I E. Bengtson, K. Ekeman, M. Gorgis, L. Schou Therkildsen, & A. Stagnell (Red.), Shadows in the Cave: Revisiting Rosengren»s Doxology (s. 85–99). Retorikförlaget.

Lindqvist, J. (2022b). Retoriken som retorik. I J. Akujärvi (Övers.), Retoriken (2:a utgåvan, s. 31–69). Retorikförlaget.

Lindqvist, J. (2022c). Talaren i pestens tid. Retoriska ideal i Iliaden och Historia om det peloponnesiska kriget. I Pandemiska reflektioner: Retoriska och litteraturfilosofiska undersökningar i coronas tid (s. 17–65).

Lunsford, A. A. (1995). Reclaiming rhetorica: Women in the rhetorical tradition. University of Pittsburgh Press. https://doi.org/10.2307/j.ctt5hjt73

Pernot, L. (2005). Rhetoric in antiquity. Catholic University of America Press.

Poulakos, J. (2012). Sophistical Rhetoric in Classical Greece. University of South Carolina Press.

Poulakos, T. (1997). Speaking for the Polis: Isocrates» Rhetorical Education. University of South Carolina Press.

Pseudo-Aristoteles. (2015). Aleksander-retorikken = Rhetorica ad Alexandrum (T. Eide, Övers.). Vidarforlaget.

Pseudo-Longinos. (1934). «Longinos» Den store stil (N. Møller, Övers.). Levin & Munksgaard.

Pseudo-Longinos. (1996). Om det opphøyede i litteraturen (K. Kleve, Övers.). Aschehoug.

Pseudo-Longinos. (1997). Om litterär storhet (J. Stolpe, Övers.). Anamma.

Quattrocelli, L. (2012). Museum (Alexandria). I The Encyclopedia of Ancient History. John Wiley & Sons, Ltd. https://doi.org/10.1002/9781444338386.wbeah07064

Robinson, T. M. (1979). Contrasting Arguments: An Edition of the Dissoi Logoi. Arno.

Rorty, A. O. (Red.). (1996). Essays on Aristotle»s Rhetoric.

Rosengren, M. (1998). Psychagōgia: Konsten att leda själar. Om konflikten mellan retorik och filosofi hos Platon och Chaïm Perelman. [Diss. Göteborgs universitet, 1998. Brutus Östlings bokförlag Symposion.

Rosengren, M. (2002). Doxologi: En essä om kunskap. Rhetor.

Sansone, D. (2012). Greek Drama and the Invention of Rhetoric. Wiley-Blackwell.

Schiappa, E. (2003). Protagoras and Logos: A Study in Greek Philosophy and Rhetoric (2nd uppl.). University of South Carolina Press.

Too, Y. L. (Red.). (2001). Education in Greek and Roman Antiquity. Brill. http://ebookcentral.proquest.com/lib/uu/detail.action?docID=253479

Usher, S. (1999). Greek Oratory: Tradition and Originality. Oxford University Press.

Vernant, J.-P. (1962). Les origines de la pensée grecque (Vol. 45). Presses Universaires de France.

Vestrheim, G. (2018). Klassisk retorikk. Dreyers forlag.

Walker, J. (2000). Rhetoric and Poetics in Antiquity. Oxford University Press.

Wolrath Söderberg, M. (2012). Topos som meningsskapare: Retorikens topiska perspektiv på tänkande och lärande geonom argumentation [PhD Thesis, Retorikförlaget]. https://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:549897

Wolrath Söderberg, M. (2017). Aristoteles retoriska toposlära: En verktygsrepertoar för fronesis (Vol. 4). Södertörns högskola.

Worthington, I. (Red.). (1994). Persuasion: Greek Rhetoric in Action. Routledge. https://go.exlibris.link/n1TMZM8c

Worthington, I. (Red.). (2006). A Companion to Greek Rhetoric. John Wiley & Sons, Incorporated. http://ebookcentral.proquest.com/lib/uu/detail.action?docID=284250

Yunis, H. (1996). Taming Democracy: Models of Political Rhetoric in Classical Athens. Cornell University Press.