Humor

Inledning

Humor är universellt hos människor — det förekommer i alla tider och kulturer. I dag finns en lång rad perspektiv på vad humor är, vilka retoriska funktioner humor har och humorns sociala betydelse. För retoriken är humor särskilt intressant som ett särpräglat sätt att handla kommunikativt, oavsett om det åskådliggörs som persuasiv handling, som argumentationsform, eller som social handling. Humor är samtidigt komplicerat, då det är såväl kulturspecifikt som kontextberoende. Humor kan uttryckas på en lång rad olika sätt, i otaliga syften, i otaliga former och inom alla tänkbara retoriska genrer — i vissa sammanhang kan också det fullständigt allvarligt sagda locka till skratt. Det kan också göra det i olika grad av intensitet. Människor kan uppleva humor genom allt mellan ett milt intellektuellt erkännande att någonting är roligt, till att förlora all självkontroll och vrida sig i skratt.

Humor kan sägas vara ett retoriskt modus, ett handlingssätt, som karaktäriseras av att retorn uttrycker sig på ett sådant sätt att det ska förmå publiken att skratta — eller i alla fall dra på munnen. Det är med andra ord så att humor kan kännas igen på en känslomässig, affektiv komponent, eller på språkliga former som kan locka fram den typen av känslor. Så till vida karaktäriseras humor av ett språk som ger intryck av ett sinnestillstånd, och därmed också ett förhållningssätt till det som skämtas om. Man skulle kunna kalla detta tillstånd lustighet, som i att någonting är lustigt eller att någon gör sig lustig över någonting. Detta är en ytterst bred definition, och de framträdande humorteorier som presenteras nedan har olika svar på vad som är lustigt och varför det är det.

Tekniskt sett går det att spåra strukturella likheter i uppbyggnad hos olika typer av humoristisk diskurs, men dessa former är inte med nödvändighet humoristiska. Sedan antiken har man åskådliggjort humorns begränsningar som en fråga om decorum, det vill säga det moraliskt passande, snarare än att humor begränsas av form- eller innehållsmässiga särdrag. I förlängning av detta, kan sägas att humoranalys generellt utgår från en analytisk matris lik decorum-modeller, och förstår “det roliga” som en funktion av konkreta omständigheter, avsändare, mottagare, saken och uttryckssättet. Det finns alltså goda grunder att förstå humor som i första hand situationsberoende och en fråga om publikens uppfattningar. Det kan tydligt illustreras med att de flesta kan skriva under på att vissa skämt inte kan dras i vissa sociala sammanhang, men passar andra. Humor är alltså identifikatoriskt. Skratt och skämtande kan uttrycka, förstärka eller förhandla gemenskap mellan människor.

Under långa perioder har en negativ syn på humor varit dominerande i västerländskt tänkande, där det har förståtts som ett uttryck för mänsklig svaghet, negativa eller antisociala attityder. Detta synsätt har kommit att utmanas från 1700-talet och framåt. I vissa akademiska sammanhang har pendeln slagit över åt det andra hållet, till en närmast okritiskt hyllande syn på humor. Inte sällan sker detta i studier av humor som motstånd mot förtryck, som prosocialt beteende, eller inom fält som studerat skrattets positiva effekter på mental hälsa. Å andra sidan finns en stark kritisk strömning inom samtida forskning, som framhåller hur humor reproducerar social ordning och i sig kan såra och förtrycka. Vidare finns en levande diskussion om huruvida “oseriös” humoristisk diskurs underminerar, eller i själva verket stärker, det offentliga demokratiska samtalet. Många drar sig dock i dag för att anta en universell normativ position om humor. Vanligt är att moraliskt värdera humor som förlöjligar svagare grupper som negativt, medan humor som driver gäck med en samhällselit eller något annat ”legitimt” mål förstås som positiv eller befriande. Den typ av forskning som antar en mer neutral ståndpunkt tenderar dock inte att betrakta humor som amoralisk. Snarare förstås humor oftast i dessa sammanhang som ambivalent i så mening att den samtidigt kan vara positiv och negativ. Dessa synsätt på humor är inte förbehållna akademiska sammanhang. Tvärtom finns utbredda uppfattningar och meningsskiljaktigheter om vad man får och inte får skämta om i de flesta samhällen och gemenskaper.

 

Humorteorier

Det finns många olika sorters humor. Till vardags talas om ordvitsar, svart humor, igenkänningshumor, absurd humor, kiss- och bajshumor, satir, galghumor, parodi och trams.

I humorforskning förekommer fyra övergripande teoretiska riktningar eller traditioner, som på olika sätt förklarar varför någonting är roligt. Dessa inriktningar kan spåras tillbaka till antiken, men varit framträdande i olika perioder. De tre som först diskuteras härunder – överlägsenhets-, inkongruens- och förlösningsteorin – är kanoniska. Den fjärde, här kallad reflexiva teorin kan inte sägas ha en sådan status, men förekommer tydligt i humorforskningen från slutet av 1900-talet. Det är idag inte ovanligt att dessa fyra teorier används samtidigt, då de inte nödvändigtvis motsäger varandra. De är dock riktningsgivande för retorisk kritik, eftersom de har förklaringsvärde i förhållande till den retoriska funktionen hos yttringar.

Överlägsenhetsteorin tar sin utgångspunkt i att humor är ett uttryck för människors känsla av överlägsenhet gentemot humorns objekt: att vi skrattar åt människor och beteenden för att de är, eller framställs som, underlägsna oss själva. Denna teori har, tillsammans med förlösningsteorin, utvecklats i riktning mot en social normerings- och disciplineringsteori, som menar att den sociala funktionen hos humor är fostran av, eller bestraffning av normöverskridande beteende (Billig, 2005).

Inkongruensteorin menar att skrattet är en reaktion på saker som inte passar samman i våra föreställningar, de är inkongruenta. Saker är lustiga då de är oförenliga, men i själva uttrycket förmås att passa ihop. Skratt utlöses av att det främmande upplöses i en förklaring som passar med andra föreställningar. Denna teori illustreras enklast av en vits där en person beter sig på ett underligt sätt, tills det att poängen avslöjar det förnuftiga, om än absurda, skälet till beteendet.

Förlösningsteorin håller det affektiva tillståndet som huvudförklaring till varför skratt uppstår. Den grundläggande funktionen för humor är enligt denna teori att nervös energi antingen byggs upp genom skämtets struktur, eller finns där redan hos publiken exempelvis som upplevda sociala begränsningar. Poängen, eller skämtet i sig, förlöser denna nervösa energi, och skrattet är det kroppsliga uttrycket för denna förlösning. Denna teoribildning har sina rötter i biologi och psykologi, såsom dessa discipliner såg ut i det sena 1800-talet.

I dag arbetar flera forskare utifrån en reflexiv humorteori. Denna grundar sig i synen på humoristisk kommunikation som en prövning av normer och föreställningar, typiskt i tanken att humor skapar ett diskursivt rum som upphäver, kringgår eller reflekterar normala “seriösa” föreställningar. Denna teori har kallats existentiell, fenomenologisk eller karnevalesk (Dahl, 2021, s. 44). Då en grundläggande tanke inom denna teoribildning är att humor verkar i relation till och dialog med allvaret, tycks reflexivitet vara dess retoriska grundfunktion. Inom denna teoribildning poängteras ofta humor som en lekfull och gränsöverskridande kommunikativ praktik. Ur ett fenomenologiskt perspektiv har humor beskrivits som en alternativ ”världssyn”, en orientering till eller perspektiv på världen som är kvalitativt annorlunda från allvaret (Kuipers & Raskin, 2008, s. 376). Denna teoretiska strömning framhäver humorns kreativa och möjliggörande sociala funktioner. Humor föreställs här som ett modus i vilket invanda, nya eller obehagliga tankar kan prövas eller förhandlas i socialt säkra sammanhang.

Denna teoretiska inriktning rör såväl humorns sociala, affektiva som kognitiva funktioner, och är därför typiskt öppen för att låna förklaringar till varför någonting är roligt från andra humorteorier. Den har dock ett släktskap med en förklaringsmodell, där skrattet kan förstås som ett uttryck för lekfullhet (Morreall, 2009). Oavsett om vi förstår lekens värde i första hand som en träning av mänskliga förmågor, eller som ett syfteslöst användande av förmågor (Graeber, 2013), är skrattet sammanknutet med upptäckandet av nya synsätt och möjligheter.

 

Humorns idéhistoria

Vad som idag samsas inom den breda benämningen humor har fram till 1900-talets början varit ett relativt perifert ämne inom retoriken och filosofin. Själva ordet humor börjar förekomma i betydelsen lustigheter först på 1700-talet. Humor är alltså ett modernt begrepp. I översättningar av äldre texter används ordet anakronistiskt och tolkande, som när översättaren av Quintilianus använder ”humorous” för originalets salibus (lit. ”salta”) (6.3.15). Det som idag kallas humor har diskuterats som skratt, skämt, kvickheter, slagfärdighet, vitsig skarpsinnighet eller social charm. Dessa har i regel behandlats som bisaker till något huvudsakligt ämne. Genom den västerländska traditionen har humor generellt setts med stor skepticism. Därmed inte sagt att retoriker förnekat att humor har en roll att spela i talekonsten. Men skrattet och humorn har ofta betraktats ur ett kommunikationsetiskt perspektiv, och har som regel antingen värderats högst negativt, eller med stor ambivalens. Det är först från tidig upplysningstid man finner dels traktat som har humor som huvudobjekt, dels mer positiva teoretiska uppfattningar om humor.

 

Antiken

I antikens tänkande anknyts skämtande till förakt, hån och förlöjligande. Därmed kan sägas att de äldsta kända teoretiska diskussionerna om humor ger uttryck för en överlägsenhetsteori. Exempelvis diskuterar Platon komediförfattande under temat “smädare” i Lagarna (935), där han skriver att “den som inlåter sig på smädelser ej kan låta bli att försöka komma med förlöjliganden”.

Aristoteles ger uttryck för en liknande förståelse för humor i Retoriken (2.12.15), där han skriver att “De [unga] älskar skratt och därför är de också kvicka eftersom kvickhet är en bildad skymfning”. I Den nikomachiska etiken (4.8) menas att “skojet är nämligen ett slags hån” i tydlig anknytning till Platon. Men i detta stycke föreställer sig Aristoteles att kvickhet är en önskvärd del av mänsklig samvaro — så länge det sker “smakfullt”, för vilket “auditoriet och talarna spelar en viss roll”. Den önskvärt kvicke, eller “smidiga” personen, kontrasteras här mot plumpa och torra personer. Aristoteles ansluter alltså till en överlägsenhetsteori om humor, som begränsas av sociala normer för det smakfulla. Även om Aristoteles inte bjuder en mer ingående analys av humor än så (för detta hänvisar han till en förlorad del av Om diktkonsten), är detta tillräckligt för att förstå det strategiska råd om humor han ger i Retoriken (3.18.7): “Gorgias har helt riktigt sagt att man bör förstöra motståndarens allvar med skämt och deras skämt med allvar”. Om kvickheten är en bildad skymfning, som kan framföras smakfullt, är det att utsätta sin motståndare för ett socialt sanktionerat hån. Vice versa är det allvarliga bemötandet ett sätt att framhäva skämtaren som smädelsefull och plump, vad som långt senare kallats un-laughter (Billig, 2005).

Ciceros diskussion om humor i Om talaren (2.216-291) är en av de mer ingående behandlingarna av humor i antiken. Cicero diskuterar humor under begreppet urbanitas, en egenskap hos talaren som kan beskrivas som ett socialt behagligt frisinne — förmågan att leverera kvickheter vid en passande tidpunkt. Ciceros humorteori är starkt sammanlänkad med decorum. Han menar att humorns domän är saker som är “opassande eller avvikande” (2.236), men att detta har en gräns vid “uppenbar uselhet […] eller uppenbart elände” vilket avgörs av människors sympatier (2.237). För Cicero är kvickheten ett vapen i samspelet med en motståndare, som dock skall användas med sparsamhet. Dess roll är att påverka dynamiken i en argumentation, att bringa motståndaren ur balans, att förändra stämningar, liksom att vinna publiken genom att ge ett bildat och elegant intryck. Av särskild vikt för Cicero är att kvickheter ska ha ett syfte bortom att roa publiken: kvickheter behöver en klangbotten. I sin analys av kvickheters struktur åtskiljer han skämt grundade i form från de som grundas i saken, och ger en genomgång av stilfigurer och konstruktioner som lockar till skratt. Även om de flesta av hans exempel vittnar om en överlägsenhetsteori om humor, identifierar han också inkongruens som en källa till skratt, bland annat när han menar att humor uppstår i att “gäcka förväntningar” (289).

Quintilianus är tämligen normativ omkring vad man kan och inte bör skämta om, vilket kan reflektera decorum i hans samtid. Även om hans diskussion följer Ciceros i stora drag, finns några intressanta skillnader. Exempelvis diskuterar han skämt på egen bekostnad, såsom självironi, som en strategisk kategori. Teoretiskt behandlar han skrattet som härstammande ur en svårbeskriven emotion, och skriver att det lustiga därför inte bedöms efter rationella principer (6.3.6-7). Han menar att skrattet ”possesses perhaps the most commanding and irresistible force of all”, då viljan har svårt att kontrollera dess utbrott, och att det har förmågan att skingra hat och ilska (6.3.9-10). Quintilianus menar att kvickheten, om än att den kan vara konstfärdig då den bygger på observation, har sin källa i naturbegåvning och situationens möjligheter: han identifierar alltså komisk timing som viktigt. Quintilianus skriver att de loci man kan använda för att locka till skratt är lika många som dem för sententia, och att det faktiskt är samma loci för båda (6.3.36). Quintilianus betraktar alltså skämt som slagkraftiga åsiktsutsagor som reflekterar över någonting. Gällande förhållandet mellan humor och urbanitas skriver han att för enskilda formuleringar, torde det urbana vara de meningar som har samma karaktär som skämt, utan att i sig vara roliga (6.3.101-112). Sett i ljuset av hans observation att det lustiga ofta bygger på osanning eller distorsion (6.3.6) och alltid är situationsbundet, samtidigt som det kräver observationsförmåga, erbjuder Quintilianus en diskussion av distinktionen mellan humor och allvar, där den affektiva karaktären är det avgörande.

 

Renässans och upplysningstid

Renässanshumanisterna vidareförde antikens tankegods på olika sätt. Castigliones Hovmannen följer Ciceros diskussion om skarpsinnigheter. Dock tycks Castiglione föreställa sig humor som ett betydligt skarpare vapen för att hantera sociala hierarkier. Castiglione tillför dessutom practical jokes, att vilseleda någon så att den gör bort sig inför andra, som en form för skarpsinnighet. Samtidigt är det kristna Europas förhållningssätt till humor generellt sett förbjudande eller misstänksamt, särskilt efter reformationen. Överlägsenhetsteori tar här en vändning emot tankar om mänsklig synd och last. Hobbes definierar skrattet som det kroppsliga uttrycket för uppfattningen om det egna jagets eminens i relation till andras tillkortakommanden i Human nature (1999, s. 54). Descartes å sin sida, beskrev skrattet som ett uttryck för avsmak eller förlöjligande. Hos dessa tänkare sammanvävs överlägsenhetsteorin med en bredare teori om mänsklig psykologi, och med en kristen etik.

Det är dock i denna tid som överlägsenhetsteorin blir utmanad. Detta sker från två utgångspunkter, som bägge föreskuggades i antiken; dels tanken om skarpsinnighet, dels ett mer socialt perspektiv på humor. Särskilt skarpsinnigheten blir central för Vico. Han förstår verbal skarpsinnighet som ett retoriskt uttryck för ingenium, förmågan att finna likheten mellan ting som verkar olika. Sådan skarpsinnighet, som uppvisar nya kopplingar för publiken är hos Vico övertygande såväl kognitivt som genom dess förmåga att roa publiken. Vico menade att den publik som var road och kände behag var som mest öppen för övertygelse. Retorisk kommunikation rotar sig enligt Vico i sensus communis, socialt delad perception (2018, 1.104-7). En skarpsinnighet “träffar” sensus communis och låter publiken upptäcka nya saker eller latenta meningar i deras egen förförståelse. Locke förstår likaledes skarpsinnighet som en omdömesförmåga: att kunna se inkongruenser mellan till synes likadana ting och vice versa. Skarpsinnigheten skiljer sig enligt Locke från omdömet då den är kvick och iögonfallande, snarare än djup och genomtänkt.

Detta får en uttrycklig koppling till humor hos Shaftesbury, som i en avhandling om humor från 1709 argumenterar för att “sann raljans” fostrar förnuftet. Hos Shaftesbury finner vi en utvecklad inkongruensteori med tydliga retoriska förtecken. Han menar att det är det inkongruenta som går att skratta åt och förlöjliga, då det skymfar förnuftet. På så vis menar Shaftesbury att förnuftigheten hos våra idéer kan prövas genom att utsättas för förlöjliganden: Om de går att driva gäck med på ett träffande sätt, är det som minst tal om idéer som inte helt passar samman med sensus communis. Humor och ‘sant’ skämtande blir så en frihetshandling, då det låter oss pröva förgivettaganden eller nya idéer genom att skämta om och med dem. Humorn får därmed en kognitiv funktion och social roll i en dialogisk retoriksyn, där mänskliga föreställningar utvecklas i lättsamma samtal — hos Vico associativt, hos Shaftesbury dialektiskt och inte sällan genom just förlöjligande.

Ett skifte sker alltså i brytpunkten mellan renässans och upplysningstid, där humor börjar förstås inte bara som ett interaktivt strategiskt verktyg, men som ett kognitivt retoriskt verktyg. Här finns inte bara de första formuleringarna av inkongruensteori, men också fröerna till reflexiva humorteorier, liksom tidiga idéer om humor som identifikatoriskt och prosocialt beteende. Som Billig påpekat (Billig, 2005, ss. 58-61), sker denna idéhistoriska utveckling i samklang med den borgerliga offentlighetens framväxt, där aristokratin får konkurrens från nya politiska subjekt.

 

Moderniteten

Även om förlösningsteoretiska förklaringar om skrattet förekommer hos både Locke och Shaftesbury, får denna teori sitt genombrott i moderniteten. Alexander Bain menade i The Emotions and the Will (1865) att skrattet är ett uttryck för upplevd frihet från vanemässiga begränsningar. Till skillnad från inkongruensteori, som förklarar det lustiga genom prövning och bekräftelse av föreställningar, pekar Bains teori snarare mot upproret mot en given ordning i sig som grunden till skrattet. Ett centralt drag i Bains humorteori är att den degraderar, eller bryter mot värdighet och protokoll. Det är exempelvis en förklaring till varför människor skämtar om politiska, religiösa och sociala eliter; de åtnjuter en värdighet och status som begränsar mänskligt tankeutrymme. När den värdigheten bryts (professorn snavar på projektorsladden), upplever publiken tillfälligt en frihet, förlösta från de sociala kodernas krav på tanken. Herbert Spencer utvecklade denna tankegång kritiskt. Han menade att skrattet är ett uttryck för vad som fysiologiskt sker vid humoristisk befrielse, nämligen att uppbyggd nervös energi slipper ut. Spencers teori grundas i att olika sociala situationer eller skämt bygger upp nervös energi, affekter såsom stress, medlidande, ilska och så vidare. Till skillnad från hur andra stimuli får kroppen att förlösa sådan energi i handling, menade Spencer att kroppen genom skrattet utstöter emotionell energi för att skämtet har visat den opassande (Billig, 2005, ss. 98-103).

Sigmund Freud presenterade sin version av förlösningsteori i Vitsen och dess förhållande till det omedvetna (orig. 1905, på sv. 1954). Han menade likt Spencer att skrattet förlöser nervös energi, men att denna ansamlats för att fylla någon funktion för psyket som blir överflödig. Freuds humorteori bör förstås utifrån hans generella teori om hur individens drifter står i konflikt med det sociala, vilket leder till repression av exempelvis sexualitet och aggression genom social disciplinering. Freud åtskiljer oskyldiga skämt från tendentiösa, grundat i huruvida skämtet har ett mål bortom att bara roa. Oskyldiga skämt är typiskt banala och vilar helt på tekniskt utförande, medan tendentiösa skämt fungerar genom att kringgå sociala tabun och uttrycka undertryckta drifter. Han noterar att de två typerna inte har några formmässiga skillnader, och att människor tenderar att skratta mer åt tabubelagda ämnen. Därför döljer skämt sina egna implikationer, genom att låta människor förväxla form med innehåll: Vad som till synes är ett skratt åt en väluppbyggd inkongruens, är exempelvis ett undermedvetet förlöjligande av någon utsatt grupp (Billig, 2005, ss. 156-160). Detta har retoriska implikationer, i så mening att skämtet i Freudiansk mening låter talare underförstå tabubelagda meningar. Freud föreslår tre typer av skratt, med motsvarande typer av energi. I vitsen är den förlösta energin den repressiva, det vill säga den mentala energi som krävts för att undertrycka en drift, känsla eller tanke. I komik är energin den kognitiva energi som krävs för att tänka och förstå. Exempelvis bygger mycket komik på att någon utför en enkel uppgift på ett omständligt sätt; En komplicerad maskin byggs för att lösa någon vardagssyssla, men det går galet. I stället för att på allvar överväga maskinen, vilket kräver energi, skrattar vi åt den. Den tredje typen, humor, är liktydig med Spencers ovan nämnda teori; att uppbyggd affektiv energi visar sig onödig.

Henri Bergson, samtida med Freud, menade å sin sida i Laughter: An Essay on the Meaning of the Comic (1900) att skrattet i första hand har social signifikans. Han grundar detta i tre observationer. Den första är att det som lockar till skratt är det mänskliga, när människor och deras beteenden blir ‘förtingligade’ eller mekaniska. Det vill säga när kroppen kommer i fokus (prutthumor) eller när beteenden får en abstraherad, mekanisk karaktär. Likaledes är det roligt när ting förmänskligas, som exempelvis när ett berg uttrycker en existentiell kris för att den inte kommer någon vart i sin karriär (Critchley, 2011, ss. 65-69). Det andra är att skrattet har en känslomässigt distanserande funktion. I stället för att exempelvis känna med ett offer, får skämt människor att genom skrattet åsidosätta vad som normalt krävt empati. Implikationerna av detta har tolkats olika. Critchley (2011) menar att denna distanserande funktion kan göra humor till ett verktyg för förnuftig reflektion, medan Billig (2005) ser skrattets obemärkta grymhet som skäl att betrakta det som ett verktyg för socialt straffande av normöverträdelser. Oavsett är bägge de första observationerna indikationer på att humor fungerar genom abstraktion och kritisk distans. Den tredje är att skratt tenderar att vara betydligt mer kraftigt i grupp än när skämtet upplevs i ensamhet. Denna sociala förstärkning av skrattet är tydlig i bruket av förinspelade publikskratt i TV-komedi. Därför menade Bergson att skrattets sociala funktion var att förlöjliga rigiditet i tanke och handling, för att möjliggöra flexibilitet i gemenskaper. Skrattet är alltså socialt tillrättavisande. Bergsons funktionalism har haft stor betydelse för senare forskning. Dels öppnade den dörren för studier av många andra identifierade sociala funktioner hos skratt och humor. Dels har hans idé om skrattet som ett distanserat utpekande av rigida beteenden varit ett avgörande led i utvecklingen av reflexiv humorteori.

 

Karneval

En central teori i samtida humorstudier är det karnevaleska som ett litterärt och socialt modus. Denna utvecklades av Bakhtin i Dostojevskijs poetik (1963) och Rabelais och skrattets historia (1965). Bakhtin menade att karnevaler förkroppsligade ett särskilt karnevaleskt förhållningssätt till världen, och att detta var närvarande i vissa litterära genrer och författarskap. Både karnevalen och dess motsvarighet i skrift och tal, skapar ett rum i opposition mot det “seriösa” rum som är vardagens hierarki, maktutövning och dogmatism. Den medeltida karnevalen kännetecknades enligt Bakhtin av fri interaktion mellan människor, där vanligtvis opassande beteenden var accepterade eller hyllade, vardagens hierarkier ställdes på ända, liksom att det sakrala profaniserades — togs ned på jorden. På så vis är karnevalen ett radikalt rum präglat av humor och skratt, där det kroppsliga sätts över sociala koder, vanvördnad är norm och vardagliga försanthållande görs ambivalenta och förfrämligade. Inte sällan tar sig detta uttryck genom en inversion av det vanliga, exempelvis i hur en tiggare kunde krönas till kung vid en medeltida karneval. Bakhtins beskrivning bör ses som nostalgisk, snarare än historiskt korrekt (Tannock, 1995). Ett karnevaleskt rum kännetecknas alltså av en radikal kreativitet, skapat genom en invers och vanvördnad av förgivettaganden. Bakhtin menade att detta modus kunde spåras i flera litterära genrer, såsom sokratiska dialoger och hos Dostojevskij.

Bakhtins karneval är inte i första hand en teori om humor och skratt, men om den meningsskapande rollen hos ett litterärt modus. Karnevalen är också avgränsad i tid, det implicerar en återgång till det normala. Så till vida lånar sig det karnevaleska till tolkningar utifrån alla ovan nämnda humorteorier. I samtida forskning har det karnevaleska fått särskilt stort genomslag i studier av parodi, satir och internetkultur.

 

Humorns retoriska former och funktioner

För att humor ska fylla någon retorisk roll, behöver den ha någon funktion utöver att “bara” roa sin publik. Humorteorierna pekar mot olika förklaringar av hur skämt (särskilt om det går hem) kan vara effektiva övertygelsemedel. Det lustiga med flesta skämt kan dock låta sig förklaras genom alla humorteorier. Det innebär att valet av humorteori att applicera ofta beror på exempelvis forskningsfrågor, artefaktens egenskaper, situationen, eller analysens syfte. De olika teorierna kan också användas för att ge fler perspektiv. Men i någon mån är de alltid relevanta, eftersom humor bidrar med särskilda retoriska egenskaper grundade i det roande — och det roande i regel är det mest iögonfallande i denna typ av kommunikation. Humoristiska former kan alltså vara ett indirekt sätt att handla retoriskt, som döljer andemeningen i det sagda. Vad gäller form som källa till humor, finns en omfattande lista av stilfigurer som knutits till humor i Christiansen (2013, ss. 303-305). Roandet är dock inte en bisak, utan djupt integrerat med humorns retoriska funktioner och kraft.

Även om all kommunikation kan förstås som att det har sin grundval i gemenskap, är gemenskapsdimensionen särskilt viktig för humor. En gemenskap har typiskt ett antal kännetecknande humorpraktiker, eller en regim för humor — vad man kan skoja om, när man kan skoja, etc. Det kan uppstå och spridas en slags kanon av skämt eller skämtfigurer inom en gemenskap, eller gå trender i skämtformat inom en grupp — Norge-, Sverige- och Danmarksvitsar är ett exempel, internetmemes ett annat. Vissa sådana skämt är dagsländor, såsom “alla barnen”-vitsar som var populära i Sverige på 1990-talet. Andra är betydligt mer seglivade, som skämt som bygger på nationella eller regionala stereotyper.

Så till vida har humor ett intimt samband med doxa eller sensus communis. Detta samband, och interaktionen mellan humoristiska uttryck och doxa, är centrala problem inom samtida humorforskning. Då skämt i regel är indirekta eller enthymematiska, kräver de antingen en förförståelse eller aktiv tolkning av mottagaren. De flesta skämt kräver en på förhand etablerad förståelsegemenskap för att vara roliga och meningsfulla. Men samtidigt kan skämt till synes attackera, leka med eller underminera gemenskapers förgivettaganden. Det här kan förstås som en spänning mellan humor som konservativ och konventionell, och som kreativ och subversiv (Dahl, 2021). Critchley förklarar detta som att humor sätter människan i kontakt med sina egna föreställningar. Han använder metaforen att skämt “för oss till vår plats” — med poängen att denna plats kan hyllas och byggas upp, eller göras obehaglig genom skämtets struktur (Critchley, 2011, s. 74).

Meyer menar att humor har fyra retoriska funktioner: identifikation, klargörande av värden och föreställningar, genomdrivande (enforcement) av gemensamma värderingar, och differentiering av acceptabla och oacceptabla beteenden eller människor (Meyer, 2000). När en talare använder humor, kan det alltså vara för att skapa identifikation med åhöraren genom att skämtet bekräftar gemensamma föreställningar. Men ett skämt kan också användas för att förena, genom att klar- och närvarandegöra vissa värden och föreställningar, som är obearbetade eller bortträngda. Vidare, kan skämt genomdriva värden, exempelvis genom att förlöjliga eller ironisera över övertramp eller hyckleri. Och slutligen, kan differentierande skämt vara tydligt exkluderande eller åtskiljande, från exempelvis en debattmotståndare. Dessa fyra funktioner kan vara samtidiga i ett enskilt skämt. De rör just problemkomplexet mellan doxa, gemenskap och humorns uttryck.

 

Humor, ironi och flertydighet

Skämt och humor bygger på ett samspel mellan en ofta indirekt uttrycksform och publikens doxa. På så vis underförstår humor sin mening, på samma sätt som exempelvis ironi. Det finns många likheter mellan hur skämt och ironi förstås och tolkas, exempelvis genom att båda kan bygga på inkongruens, eller att de kan uttryckas genom någonting som i kontext är kontrafaktiskt, kontraintuitivt, överdrivet eller överraskande. Humorns indirekta, lättsamma och skenbart prosociala uttrycksformer kan dölja egentliga nedvärderande implikationer, precis som ironi har definierats som en ansiktsbevarande, prosocial kritik (Sigrell, 2001). Båda har förståtts som särskilda perspektiv på verkligheten (se nedan). Men även om ironi i dag ofta betraktas som i sig humoristisk, bör ironi ses som i första hand en form – en relation mellan meningsbärande enheter. I litteraturen nämns ironi typiskt som en möjlig källa till humor bland andra. I relation till den inledande definitionen av humor som ett retoriskt modus med en kännetecknande affektiv komponent (lustighet) blir distinktionen klarare: Ironi behöver inte per definition vara lustig vare sig i intention eller mottagande för att vara ironi. Humor kan uppstå ur en rad andra former, såväl det rättframma och entydiga som flertydigheter som inte är ironiska.

Själva skämtandet ses av många som i sig en oseriös form av kommunikation, i betydelsen att skämtet i mindre grad innebär ett åtagande till implicita förgivettaganden. “Det var bara ett skämt!” är ett vanligt försvar mot kritik, vilket vittnar om just en sådan föreställning — att det som sägs på skämt inte menas “på riktigt”, eller inte ska tas på allvar. På så vis finns en slags inbyggd flertydighet eller ambivalens i de flesta humoristiska former. Humor verkar i många fall på olika nivåer med olika, ibland paradoxala, funktioner. I vissa fall är flertydigheten i skämt viktig i relation till olika möjliga publiker. Ett exempel kan hämtas från den animerade familjefilmen “Shrek” (2001), där huvudkaraktärerna står framför antagonistens borg – en hög, klart fallosliknande byggnad. Shrek kommenterar detta med att “han måste kompensera för någonting”, straxt innan det avslöjas att antagonisten är mycket kortvuxen. Den ekivoka betydelsen i skämtet tillåts landa innan den destabiliseras, men skämtet är fortsatt läsbart på både en barntillåten och -förbjuden nivå. I båda fall underförstås vissa moraliska uppfattningar om små män, som lånar sig till förklaringar utifrån överlägsenhetsteori.

I humorns indirekta kommunikationssätt finns alltså ett slags avsändarskydd. Många humoristiska former lägger ansvaret för tolkningen på publiken, vilket kan vara en viktig dynamik i den retoriska verkan hos exempelvis provokativa parodier (Just & Berg, 2014). Mycket humor tar sig uttryck genom fiktionalisering, det vill säga en form som ”fungerer som et signal om, at det fortalte ikke i nogen umiddelbar forstand beskriver det værende og virkeligheden, som den foreligger” (Brix Jacobsen m.fl., 2013, s. 29). Genom att vara uppenbart fiktivt ökar det indirekta anslaget avståndet mellan avsändaren och budskapet (Mo, 2015). Typexempel är här satiriska parabler, sketchkomedi och liknande, där en absurd berättelse kan dölja den moraliska retorik som bedrivs mellan raderna. Exempel på sådana fiktionaliseringar med mer eller mindre dolt moraliskt budskap är den svenska satirserien Grotesco (Dahl, 2021, s. 97) och den danska fiktionstvetydiga serien Klovn, där kända personer spelar sig själva i en drift med mediediskursen om dem (Brix Jacobsen m.fl., 2013, ss. 61-68). Sådan fiktionalisering kan dock fylla andra funktioner, som att skissera en komiskt kontrafaktisk världsbild. I en sådan spelar fiktionen en perspektiverande roll, som utpekar hur en annan värld är möjlig (Waisanen, 2018).

Sådan indirekt form ställer allt högre krav på att skämtet ska ha en klangbotten i publikens uppfattningar. Det måste finnas ett samförstånd, för att retorn ska kunna underförstå. Detta ska dock inte tolkas som att all humor är konventionell eller konservativ. Även om det finns mycket humor som bygger på att retorn underförstår en mening med hjälp av starkt rotade föreställningar, eller som legitimerar och förstärker redan hållna värderingar på ett exkluderande sätt, så kan humorns flertydighet fylla andra funktioner.

 

Överraskning

Det överraskande spelar en viktig roll för att locka till skratt. Engelskans metaforiska “punchline” pekar mot hur poängen i ett skämt kommer som ett oväntat slag, och många skämt följer en struktur där en spänning byggs upp till just en överraskande vändning. Meyer, som kallar detta ett “unexpected symbolic event”, menar att detta pekar mot ett par viktiga slutsatser om hur skämt fungerar. Om poängen är överraskande, betyder det att skämtets underliggande koncept inte kan vara allt för välbekanta eller närvarande för publiken. Det vill säga att skämt bygger på föreställningar som är obearbetade, latenta, eller på annat sätt inte särskilt närvarande för publiken. Publikens bekantskap med exempelvis sociala normer och koder är viktiga för att uppfatta avsteg från dem, men sådana avsteg kan locka fram djupt hållna föreställningar i ljuset. Meyer menar att ju mer överraskande ett skämt är, desto mer sannolikt har det en klargörande eller genomdrivande funktion (Meyer, 2000). Critchley (2011, s. 86) skriver att humor påminner om vad vi redan vet på ett nytt sätt, och skämtets överraskning kan sägas rotad i vad publiken tror, eller trodde fram till poängen. Det överraskande är alltså ett brott mot förväntningar, som kan låta publiken förnimma deras egna uppfattningar. Ett exempel kan hämtas från den amerikanske ståupparen Mitch Hedberg: ”På denna kavaj står det ’endast kemtvätt’, vilket betyder att den är smutsig.” Det sista ordet överraskar, då formen pekar mot en förklaring, samtidigt som det påminner publiken om den sannolikt vanliga erfarenheten av att försumma att kemtvätta plagg. Detta relaterar till inkongruensteorins rötter i synen på humor som en form av skarpsinnighet.

 

Inkongruens och perspektiv

Kenneth Burke menade att inkongruens skapar nya perspektiv på det redan kända (Burke, 1984). När invanda, normala tankesätt sätts i samspel med någonting som inte passar dem uppstår en kontrastverkan som låter människor se saker i nytt ljus. Samspelet framtvingar ett nytt reflekterande perspektiv (Ivie, 2016). Denna teori har ett klart släktskap med inkongruensteorin, och kan förklara den retoriska funktionen hos många skämt, särskilt fall av kreativ eller subversiv humor. Men det bör göras med viss försiktighet. Om ett skämt alltid för oss till våra föreställningar och förgivettaganden, är det inte alltid säkert att det sker på ett utmanande eller kontrastskapande sätt. Strikt konventionell och konservativ humor kan tvärtom sägas ha en motsatt funktion, där skämtets form döljer och normaliserar de föreställningar som krävs för att förstå. Det kan dock vara fruktbart att betrakta skämtet som en handling där talaren antar ett abstrakt perspektiv på skämtets material (Critchley, 2011, s. 62).

Humor kan därmed, i vissa fall, användas för att uttrycka det outtryckliga, bortom det att underförstå det som är opassande att uttrycka. Stilfiguren katakres, där ett ord används metaforiskt för någonting som saknar en term, kan locka till skratt. På samma sätt kan humor också ha en sådan katakres-funktion där en tanke eller relation som annars vore svår att sätta ord på kan komma till uttryck. Många ordvitsar har precis en sådan funktion, då de i ett kort uttryck kan förmedla relativt komplexa meningar eller avslöja oförutsedda språkliga kopplingar (Pollack, 2012). Burke menade att ironi, som ofta används i humoristiska syften, fungerar genom att etablera en dialektisk relation mellan det sagda och det avsedda, inramad genom ironin som perspektiv (Burke, 1941). Just den typen av relationella samspel mellan termer och föreställningar kan vara svåra att förmedla i rättframt tal, utan att verka absurda.

Denna perspektivskapande funktion skulle kunna betecknas som ett adelsmärke för subversiv eller kreativ humor. I fall där skämtets udd riktas mot etablerade föreställningar är det typiskt publikens föreställningar som skall destabiliseras genom att sättas i perspektiv (Bruhn & Doona, 2021a). Viss humor kan därmed sägas sätta det självklara under lupp, eller öppna upp det. Dahl och Nærland (2022) menar att humorns flertydighet kan vara själva poängen, då den kan försätta olika motstridiga eller inkongruenta perspektiv i dialog med varandra. Det kan också gälla för låsta positioner i en offentlig debatt, som parodierande humor kan sätta i ett metaperspektiv för att möjliggöra reflektion (Hansen, 2012). Det är inte nödvändigtvis så att humor retoriskt löser sådana spänningar, men flera forskare har pekat på hur humor kan sätta i gång en produktiv dialog eller tankeprocess genom att sammanföra inkongruenta eller inkompatibla idéer.

 

Humor och genre

Humor kan användas i alla retoriska genrer, inklusive predikan och begravningstal. Däremot har några genrer en nära relation till humor, såväl i en formalistisk, funktionalistisk som handlingsorienterad förståelse av genre. Vissa mediegenrer har uppstått ur humor som kommunikationsform, såsom fars, ståupp, revy, parodi, bildmakro-memes och så vidare, som alla har sina genre- och humorkonventioner. Ofta är retoriska artefakter hybrider av olika humorgenrer där gränserna mellan exempelvis parodi och satir inte alltid är lätta att avgöra i praktiken. Det är idag vanligt att film, böcker, serier, tv-serier och teater som använder humor klumpas ihop under genrebegreppet komedi. Historiskt sett är komedibegreppet dock betydligt bredare och avser motparten till tragedi. Kulturkreatörer som arbetar med humor kallar sig komiker, och adjektivet komisk används för saker som lockar till skratt. Det gäller även svart humor och tragikomik, som mycket väl kan vara tragiska narrativ. Dessa betydelser av komik uppstår ungefär samtidigt som humor antar sin moderna betydelse av lustighet, under senare hälften av 1700-talet. Men kopplingen mellan komedi, lustighet och humor har ändå en viss historisk substans.

För att förstå komedi som en retorisk humorgenre, kan Kenneth Burkes tolkning av genre som en attityd grundad i perspektiv vara till hjälp. Burke menade att det “komiska korrektivet” handlar om att objektet, det som avhandlas, ges en accepterande inramning. Han menar att komedin bygger på en välvillig kritisk hållning, där objektets handlingar bygger på missuppfattningar och mänskliga tillkortakommanden, utan att det för den sakens skull är tal om ondska. Så till vida är komiska uttryck ett sätt att korrigera ett felaktigt perspektiv. Detta i motsats till en avvisande inramning, som Burke knöt an till satiren och burlesquen — där objektet tvärtom skälls ut, förödmjukas eller straffas genom humorn (Ivie, 2016). Även om detta gäller litterära genrer, kan det sägas överförbart till humor generellt. Exempelvis kan Meyers ovan nämnda fyra humorfunktioner grovt indelas genom acceptansens och avvisandets ramar.

 

Parodi

Parodin som retorisk genre kännetecknas av imitation. För att det ska vara tal om en parodi, så bör den innehålla någon karikatyr av en förlaga. Exempelvis är genreparodin förhållandevis vanligt inom film och litteratur. Så kallade spoof-filmer, som Mel Brooks filmer, är typexempel på parodier som leker med genrekonventioner. Politisk parodi framförs ofta av imitatörer, som porträtterar offentliga personer på ett sätt som karikerar deras egenskaper. Robert Hariman menar att det roliga med parodin grundar sig i hur den framtvingar ett utifrånperspektiv på det normaliserade. Eftersom en parodi imiterar form på ett sätt som gör den iögonfallande, så avslöjar den också formens och konventionernas kontingens. Detta sker genom att uttrycksformer och diskurser flyttas ur vad Hariman kallar deras “context of assertion”, inom vilka de framstår som normala och rimliga, till en parodisk kontext. Så till vida lär parodin publiken att känna igen formen som form, och att förstå den genom humorn. Parodisk retorik “externaliserar” sin publik från deras vardag, och enligt Hariman är skrattet responsen när publiken upptäcker det normalas konstruerade natur. Här ingår exempelvis politisk retorisk stil och maktspråk, som parodin kan hjälpa sin publik att genomskåda och bättre förhålla sig till. I förlängningen förmänskligas den parodierade. Genom vad Hariman kallar symboliskt utjämnande, underminerar parodin diskursiv makt genom att avslöja de symboler som upprätthåller den som just symboler, det vill säga att makt bygger på mänskliga föreställningar snarare än någonting naturgivet (Hariman, 2008). Så till vida kan parodin sägas ha ett nära släktskap med ett karnevaleskt modus, i det att parodin verkar i ett avgränsat tidsrum där vardagens hierarkier utjämnas eller ställs på ända.

Parodisk retorik behöver dock inte vara en medieprodukt som tydligt imiterar en specifik förlaga. Exempelvis kan hela politiska partier eller kampanjer vara av parodisk art. I Norden finns två tydliga exempel i den danske komikern Jacob Haugaard och den isländske dito Jón Gnarr, som bägge blev valda till politiska poster trots deras uppenbart oseriösa, karnevaleska valkampanjer. Møller pekar på hur deras kampanjer parodierade samtida politiker och valsystemet, genom att lyfta fram inkongruenser mellan politiskt tal och handling. Därmed fungerade de som en missnöjesröst och ett eko av väljarkårens politiska frustrationer, och bägge mötte kritik för att göra lek av demokratins allvar (Møller, 2018). Särskilt fallet Jón Gnarr illustrerar hur karnevalen måste få ett slut, när skämt vänds till allvar då han valdes till Rejkavijks borgmästare (Valtysson, 2015).

 

Satir

Om parodins huvudsakliga retoriska funktion är att avslöja form, kan satiren förstås som att den har en mer innehållslig funktion. De två genrerna kan i praktiken vara mycket svåra att åtskilja, och hybrider är ytterst vanliga. Halstrøm & Isager pekar på hur satir kan efterlikna sitt objekts formmässiga funktioner på ett djupt plan, det vill säga vara homologt. De visar hur en satirisk kampanj, som bemötte det högerextrema partiet Stram kurs med knipövningar under parollen Stram kus, utgjorde en retorisk homologi till sitt objekt: båda ägnade sig åt ett slags rituellt omyndigförklarande av någon annan (Halstrøm & Isager, 2021). Satiren har dessutom en högre kulturell status. Som litterär genre ses den ofta som betydligt mer intellektuell än parodin, vilken ofta förstås som folklig eller vulgär. Satirteckningen, som är ett återkommande inslag i pressen, har både förståtts som underhållning och som seriös politisk kommunikation. Men satirteckningen har olika status och tradition i olika länder, även inom Norden (Munk & Vigsø, 2020). Satiren ses ofta som en humorgenre, men den är inte alltid humoristisk utan kan vara absurdistisk eller i vissa fall framstå som en seriös berättelse. Som med andra genrebegrepp inom humor finns det alltså en slags värdemässig retorisk strategi i att kalla ett skämtsamt verk för satir — även om det inte ens med stor välvilja skulle falla inom etablerade definitioner.

Satir är en kritisk genre. Den kännetecknas av moralism, i det att satiren medelst humor, ironi eller annat indirekt språkbruk framhäver en negativ moralisk värdering av ett objekt. Higgie (2014) gör en fruktbar distinktion mellan cynisk och kynisk satir, som tar sikte på den avvisande inramningen. Vad vi idag menar med cynism har en negativ och värdenihilistisk prägel jämfört med den kyniska filosofin, som använde satiriska tekniker för att finna det etiskt goda. Higgie menar att avvisande satirisk humor kan förstås utifrån huruvida den används retoriskt som ett korrektiv — att den också implicit förespråkar någonting annat — eller om den enbart avvisar sitt objekt på ett cyniskt sätt. På så sätt ser vi hur satir kan indelas i två kategorier, den positiva och den negativa.

Satiren brukar typiskt vila på ironi, som både kan vara en skämtsam och en allvarlig form. Ett annat sätt att beskriva satiren är att den är dubbelröstad. Med det menas att den har ett specifikt innehåll, exempelvis en fiktiv historia, men att den genom implikation refererar till någonting utanför sig självt — det objekt som kritiseras. Genom refererande former såsom ironi, allusion eller parabel, låter satiren sin publik förstå vad de ska läsa det satiriska uttrycket som en kommentar på, det vill säga vilket samhällsfenomen eller beteende, vilken grupp eller företeelse som hålls upp för en negativ moralisk värdering. I mötet mellan form, referent och innehåll, bedriver så satiren en avslöjande och kritisk retorik emot sitt objekt. Ett exempel är George Orwells Djurfarmen, som i en relativt tydlig parabel porträtterar hur den ryska revolutionen ledde bort från sina egna ideal och till en klasstyrd diktatur, tunt förklädd till en fabel om hur djuren gör revolution på en bondgård.

Eftersom satiren är en genre som bygger på implikationer ställs flera krav på hur publiken tilltalas. Ett satiriskt verk brukar konstrueras med olika drag och tekniker som låter publiken förstå att det är tal om just satir. Inte sällan annonseras en medietext som just satir, men exempelvis kan olika ironimarkörer (Booth, 1975), tydlig absurdism eller andra tekniker användas för att signalera att texten ska läsas som en förtäckt referens till verkligheten. Detta är ett slags lockande tilltal till publiken, som när de uppmärksammar den satiriska avsikten vill försöka förstå verkets referenser och satiriska mening. Detta har kallats att satiren lockar in publiken på avsändarens sida av “ironins slöja” (Bogel, 2001), det vill säga att satir positionerar sin publik i ett särskilt perspektiv varifrån verket blir begripligt. Publiken måste anta vissa föreställningar och en moralisk position, och denna positionering är en av genrens retoriska funktioner. Denna publikpositionering kan också skifta inom ett verk. I en analys av ett avsnitt av TV-programmet Svenska Nyheter, visar Bruhn och Doona hur ett centralt element i dess satiriska strategi är att publiken—som också är satirens objekt—tilltalas ömsom som anklagad, som domare, och som offer. De finner att dessa tre rappt skiftande perspektiv på det egna beteendet kan destabilisera publikens förmåga att rättfärdiga det egna beteendet (Bruhn & Doona, 2021a).

 

Humor och samvaro

Skämt och humor vägs som regel mot decorum, vad som är moraliskt passande i en gemenskap eller situation. Humor kan alltså ses som potentiellt vanvördiga språkhandlingar; mot normer, traditioner, personer, eller helt enkelt mot smakfullheten. Det är vanvördnad Aristoteles åsyftade när han slog fast att alla skämt är en “bildad skymfning” (Retoriken 2.12.15). Ett personangrepp, nog så respektlöst, kan passera som passande för att det framförs som ett skämt där ett direkt uttalande varit mycket opassande. Nog finns det många exempel på humor där det är svårt att se det vanvördiga, men till och med något så oskyldigt som en ordvits bygger på en slags vanvördnad mot “normalt” språkbruk – Quintilianus diskuterar just ordvitsar och skämt som bygger på språklig flertydighet som pöbelaktiga (3.6.47-49). Inkongruensteorins grundantagande är en slags vanvördigt sammanförande av tankar som inte normalt sammanförs, och utifrån en förlösningsteoretisk synvinkel förlöser humor det som undertrycks av sociala vördnadskoder. En prutt är inte rolig i sig, den är rolig när den bryter personens värdighet i situationen. Många komiker bygger sitt varumärke på att vara gränsöverskridande. Därmed kan det vara fruktbart att undersöka humor utifrån just vad den är vanvördig mot. Det är också värt att komma ihåg att humoristiska uttryck, även om de kan röna kritik eller vara faux pas, i många sammanhang är socialt tillåtna former för vanvördnad.

Trickster-arketyper förekommer i många kulturer. Som regel handlar det om en mytologisk eller folkloristisk karaktär som konfronterar sociala tabun och fördomar genom att peta i dem. I Europa är måhända den mest välkända versionen hovnarren, som framställs som en slug individ med friheten att säga sanningen till personer med makt så länge hen är rolig samtidigt. Narren fyller en social roll som den vanvördige sanningssägaren. Denna kulturella idé lever vidare i föreställningar om komiker — även om de inte alltid bryter tabun utan faktiskt reproducerar redan etablerade föreställningar (Dahl, 2019). På liknande sätt är den Bakhtinska karnevalen ett tidsbegränsat socialt rum i vilket narraktighet, trams och vanvördiga uttryck är tillåtet.

Vanvördigt skämtande kan bryta en situations allvar, och därmed också destabilisera sociala hierarkier i den. Detta är vad Hariman pekar på som parodins symboliskt utjämnande retoriska funktion (Hariman, 2008), där symbolisk makt omintetgörs eller i alla fall minskas. Men det är inte bara en fråga om humor som gör sig lustig över den starkare för att ta ned denne på jorden. En talare kan gott använda humor för att bryta sin egen värdighet. Självironi bygger på att talaren sätter sig i ögonhöjd med sin publik, och kan fylla en rad funktioner för att modifiera etos, bland annat att självironiskt ta avstånd från en grupptillhörighet eller tillskriven roll (Hansen m.fl., 2017).

Det ligger nära till hands att förstå humor som progressiv eller upprorisk med utgångspunkten att den alltid är vanvördig mot någon etablerad norm, att “sann raljans” är en frihetshandling som Shaftesbury menade. Detta menar dock Billig är ett felaktigt antagande, eftersom vanvördnad inte nödvändigtvis riktar sig mot den egna gruppnormen. Enligt Billig finns en förförståelse av humor som ett diskursivt avsteg från “det allvarliga” eller normala. Därmed kan det vanvördiga normbrottet, skenbart upproriskt (rebellious) i sin humor, i själva verket bekräfta tvingande normer och fungera som ett inskärpande (disciplinary) skämt som straffar överträdelser. Ett exempel är hur practical jokes riktade mot nya medarbetare samtidigt kan ses som ”pauser” av uppror mot arbetsplatsordningen, samtidigt som deras förödmjukande av den nyanställde inskärper den normala ordningen. Billig menar, tvärtemot Hariman, att när den symboliska makten omintetgörs, står bara auktoritetens nakna makt kvar (Billig, 2005, ss. 211-214). Så till vida kan Billigs kritiska perspektiv vara värdefullt vid analys för att avgöra huruvida ett skämt faktiskt är upproriskt, eller om dess retoriska funktion hänger på att det verkar vara det.

Humor kan till sin form och funktion visa vanvördnad mot vanemässiga tankemönster eller föreställningar. Många skämt bygger på att underminera normala, etablerade meningar. Så till vida kan skämt destabilisera dem. Som med utjämnande av symbolisk makt, kan skämt utmana symbolisk ordning i exempelvis terminologier eller doxa. På så vis kan också vanvördig humor vara till hjälp för att undersöka likheter och skillnader inom grupper. Det finns många exempel på hur komiker och skämtare överdriver stereotyper på sätt som, ibland självironiskt, destabiliserar dem. Denna sorts skämtande kan förhandla relationer mellan olika samhällsgrupper, genom ett slags lekfullt erkännande av olikheter som är fallet i vissa typer av migranthumor (Dahl, 2021). Inom Skandinavien finns vad som kallats skämtrelationer, där sätten norrmän, danskar och svenskar traditionellt skämtar om varandra är en vardaglig retorisk bekräftelse av ländernas vänskapliga relationer, trots att de någon gång emellan kan vara tämligen grova (Gundelach, 2000).

Humor kan samtidigt vara ett sätt att testa och förhandla gränserna inom en gemenskap. I de flesta gemenskaper finns vad vi kan kalla ett spektrum av tillåten vanvördnad, mellan oförargliga skämt och övertramp. Vad som på engelska kallas ett “risky joke” skulle till synes ligga på gränsen mot det opassande. Humor kan i vissa sammanhang fungera som ett gränstestande inom nya gemenskaper, där den används för att pröva och konsolidera gemenskapens värderingar (Löfgren & Tolgensbakk, 2021). Blank argumenterar att humor mellan pseudoanonyma främlingar i internetmiljöer blir betydligt grövre än annars, då avståndet mellan deltagarna kräver upprättande av regler genom tydligare uttryck (Blank, 2013). I så mening blir skämtandet ett slags vanvördnad på försök, för att testa vilka värden eller uppfattningar som binder samman en gemenskap.

 

Etos, hån och förlöjligande

Även om humor ibland kan vara upproriskt, befriande eller subversivt, kan det också vara konservativt, begränsande eller straffande. Som Meyers humorfunktioner vittnar om, så kan humor inte bara användas för att utjämna hierarkier, utan också förstärka och bekräfta dem. Skämtande kan i vissa fall också vara ett slags utövande av social makt, ett “belevat” sätt att förstärka sin ställning. Flera tongivande teoretiker menar att skrattet härstammar från en känsla av överlägsenhet mot dess objekt. Denna dimension av humor har rönt en del intresse från kritisk retorikanalys.

Michael Billig framhäver hån och förlöjligande som centrala drag i humor, och att dessa fyller vissa viktiga (om än osmakliga) funktioner. Billig formulerar sin teori som gensvar på den över lag positiva syn på humor som präglat 1900-talets tänkande (se exv. Wickberg, 2016). Med utgångspunkt i överlägsenhetsteori pekar Billig på hur skämt som regel har en inbyggd moralism. Genom att förlöjliga övertramp och håna de normbrytande, blir skrattet en slags dold social bestraffning — där förödmjukelse och skam används som maktmedel (Billig, 2005, ss. 214-235). Förödmjukelse kan vara fallet i både humor som sparkar uppåt, som sådan som sparkar nedåt. Hån och förlöjliganden kan därmed fylla en dubbel funktion, i att sådant skämtande förstärker eller befäster en gruppidentitet, samtidigt som den bestraffar avvikande. Det är enkelt att föreställa sig exempel på hur någon på ett elakt sätt gjort sig lustig på ett förödmjukande sätt mot någon annan närvarande, men Billig menar att sådan förödmjukelse kan vara fallet också i till synes välvilliga skämt, såsom vänskaplig ironi eller när vuxna skrattar åt ett barn som gör något tokigt, naivt eller “sött”. Få människor vill att andra ska skratta åt dem.

Från denna utgångspunkt är det nära till hands att undersöka hur humor blir ett uttryck för etos och makt. Etos kan förstås såväl som ett tekniskt övertygelsemedel, som ett slags delade vanor (habitus) inom en gemenskap. Liksom ett vältajmat skämt kan förstärka talarens etos, ibland genom att underminera någon annans etos, spelar etos in i vem och vad som anses roligt. Även om lågstatuspersoner i vissa sammanhang kan finna en roll som “den rolige”, som exempelvis narren eller “klassens clown”, är det att få vara rolig ofta något som tillfaller högstatuspersoner. Hur humor blir ett verktyg i maktordningsreproduktion har undersökts grundligt. Bland annat pekas på hur föreställningar om vem som “har humor” eller är humorlös ofta korrelerar med sociala hierarkier. Anklagelsen att marginaliserade grupper “saknar humor” eller “inte kan ta ett skämt” är vanligt förekommande; det finns flera exempel riktade mot exempelvis minoritetsgrupper, kvinnor och den feministiska rörelsen (Söderlund, 2023; Wickberg, 2016). Detta betyder att även om humor kan te sig stärka etos hos en talare, bör kritikern vara uppmärksam på vad som ligger till grund för detta förstärkta etos.

Många politiker i vår samtid har tagit fasta på de etosstärkande aspekterna av att visa att de har humor. Att ”ha humor” har under 1900-talet värderats högt, typiskt som en egenskap att inte ta sig själv för allvarligt – exempelvis uppvisad genom självironi. Detta har antagits omvittna en politisk flexibilitet, moderation och vilja att se båda sidor av en sak, ett etos som Wickberg (2016, s. 198) menar är helt i överrensstämmelse med en liberaldemokratisk grundsyn. Detta har ofta kontrasterats mot bilden av den ”humorlöse” ideologen, en dogmatiker som tar sig själv på totalt allvar. Wickberg menar att humorns värde för politikern, uppenbart genom hur flera anställt komiker i sin stab, samspelar med politikens strukturomvandling under 1900-talet. Institutionalisering och byråkratisering, medborgarnas ökade avstånd till politiska organisationer och beslutsprocesser, samt medialiseringen skapar en kontext där det att ”ha humor” blir ett viktigt drag: det förmedlar en förmåga att hantera styrandets komplexitet, samtidigt som humor uppfattas som ett personligt attribut som gör politikern relaterbar för medborgaren (Wickberg, 2016). Exempelvis kan självironi, eller annan självförminskande humor, vara ett effektivt sätt att förbättra en stämning och hitta gemensam mark med sin publik. Humor kan vara ett sätt att bemöta en fientligt inställd publik, så länge skämtet utförs med god timing och teknisk skicklighet (Bippus, 2007). Det finns därför fog för att anta att även om uppfattad rolighet samspelar med sociala ordningar, är retorisk skicklighet någonting som kan överkomma en svag ställning. Sådan etosstärkande humor är dock ofta lättsam och prosocial, varför den riskerar att bli tandlös eller ett maktinstrument. Schwind (2020) pekar på hur politikers lättsamma humoristiska deltagande i Nytt på Nytt (NRK 1999-) ger ett intryck av konsensus med låg grad av konfrontation, och därför underminerar humorns satiriska potential. I stället blir detta format för Schwind en möjlighet till normalisering för polariserande och populistiska politiker. Det finns dock forskning om populistiska politiker som pekar på att uppenbart hånfullt och förlöjligande skämtande kan stärka talarens etos i vissa grupper och under vissa förutsättningar (Stewart m.fl., 2018). Det kan därmed antas att det liberaldemokratiska etos som Wickberg pekar på kan approprieras av illiberala politiker, eller att det finns ett motsvarande illiberalt etos som tar sig uttryck i en viss sorts humor.

Hur skämtande avväpnas retoriskt

Skämtande som mer eller mindre explicit hån och förlöjligande är så pass vanligt, att dess retoriska bemötande börjat få viss uppmärksamhet bland retoriker. Billig myntar uttrycket un-laughter, med vilket han menar kommunikationshandlingar som tydligt visar upp att ett skämt passerat någon anständighetsgräns, eller att dess underliggande premisser förkastas, genom den markerade frånvaron av skratt. På samma sätt som ett vasst skämt kan förödmjuka sitt offer, kan det skämt som möts med en kompakt, dömande tystnad tydligt förödmjuka den skämtande (Billig, 2005, ss. 192-194). Det kan finnas en poäng i att bryta en skämtsam atmosfär, och som Aristoteles gav Gorgias rätt i, förstöra motståndarens “skämt med allvar” (Retoriken 3.18.7). Samtidigt kan förlöjliganden utifrån stärka en grupp. Exempelvis visar Berndtsson hur frälsningsarmén, som fick utstå mycket hån och gyckel, besvarade detta genom att odla en konsekvent allvarsamhet som rörelsens etos. Detta låg till grund för en slags martyridentitet, som stärkte deltagarnas kåranda (Berndtsson, 2023). Detta bekräftas av Dahl som menar att de många satiriska förlöjligandena av partiet Sverigedemokraterna kan ha förstärkt deras interna sammanslutning, och bidragit till partiets affektiva polarisering mot andra grupper (Dahl, 2021).

En vanlig responsstrategi är att skämta tillbaka. Att bemöta hån med självironi kan exempelvis vara en strategi som avväpnar hånet. Vid ett svar tillbaka med skämt, kan teknik och timing vara helt avgörande för vem som går segrande ur en sådan statusstrid. Det finns i många kulturer en uppskattning för det kvicka och slagkraftiga gensvaret på ett förödmjukande skämt. Till skillnad från un-laughter, som har funktionen att skifta atmosfären från skämt till allvar, bibehåller det skämtsamma gensvaret stämningen samtidigt som det söker avväpna. Bruhn & Doona pekar på hur sådan förhandling av skämtsamhet och allvar kan förklara humoristiska språkhandlingar mer precist. De visar hur en satirisk och ironisk raljans som dominerade den ena sidan i en debatt på Facebook, återkommande bemöttes med sarkasm av den andra sidan. De två formerna är snarlika, men användes för att undertrycka respektive framhäva allvaret i sakfrågan (Bruhn & Doona, 2021b).

 

Spridning, memes och cirkulation

Ett roligt skämt blir ofta återberättat, och lyckade kvickheter återanvända. Eftersom lustigheter som regel bygger på att vara träffande, överraskande samtidigt som det passar redan hållna föreställningar, kan ett skämt sägas ha en slags sannings- eller informationsvärde. Men det är inte det hela: Det är kul att skratta, och människor delar gärna sådana positiva känslor med varandra. Humor bygger på särskilda kombinationer av innehåll och form med tydliga affektiva syften; att roa, förnöja, skapa en trivsam stämning, eller en känsla av gemenskap. Detta kan ha en särpräglad publikaktiverande funktion.  Eftersom skämtande ofta är ett identifikatoriskt, prosocialt och gemenskapsförstärkande retoriskt modus, kan det alltså vara inbjudande till fortsatt retorisk aktivitet. Det är alltså så att det roliga, knasiga eller tramsiga har en slags cirkulationsvärde, eftersom det är medrivande. Till exempel har studier visat hur vissa satiriska medietexter kan bjuda in till ett lekfullt deltagande, där antingen publikens aktivitet är en central del av handlingens retorik (Halstrøm & Isager, 2021) eller de grundläggande satiriska skämten utvecklas och förlängs av sina publiker i senare diskussioner om temat — där själva grundtexten sätter tonen för retoriskt deltagande genom en genreinramning (Bruhn & Doona, 2021b, 2025).

Även om akademiska definitioner av memes sällan inkluderar humor som ett avgörande kännetecken, så är det ofta sådana kopplas samman med just humor. Memes kan förstås som enheter av form och innehåll, som sprids i olika grupper genom imitatio. Framgångsrika memes har två viktiga egenskaper: de är plastiska nog för att kunna användas i många olika sammanhang och för olika poänger, och de är kapabla att övertyga på ett sätt som garanterar deras egen spridning (Tindale, 2017). Ett skämts form och verkan kan vara överförbart mellan situationer och återanvändas för olika innehåll, varför vad som i vardagligt tal kallas memes typiskt är en slags digitala skämtteckningar som delas på internet – så kallade bildmakro (image macro) där en skämtsam text läggs över en bild. Sådana memes reproduceras och utvecklas, antingen genom att texten byts ut eller bilden manipuleras. Dessa kan förstås som en slags humoristiska förskrivna argument, ofta fångande en stereotyp. En person kan enkelt byta ut delar av innehållet—oftast en bildtext eller pratbubbla—för att använda memet i ett nytt sammanhang. På så sätt kan skämt förstådda som memes spridas som en slags kulturella koder, och bli integrerade delar i hur människor talar med varandra inom en retorisk kultur eller gemenskap (Bruhn & Doona, 2025). Även om memes ofta ses som en avsändarlös kommunikationsform, stöpt i internets deltagandekultur, har det vuxit fram en typ av retorer som kan kallas meme-makare. Dessa tycks inte i första hand söka skapa delbara memes, utan använder formen som ett sätt att agera samhällsdebattör i sociala medier (Hougaard, 2024).

Humoristiska rum

Vissa sammanhang såsom en situation, plattform, mötesplats, offentlighet eller diskurs kan vara präglad av humoristiska modus som kommunikationsform. Med det menas att det samtal som förs därinom typiskt eller till stor del är skämtsamt, ironiskt eller tramsigt. Till exempel har olika internetforum, vänskapskretsar, eller varför inte fredagslunchen på kontoret en typiskt skämtsam eller tramsig ton i sin interaktion. Detta har åskådliggjorts som ett socialt, imaginärt eller virtuellt rum, inte sällan som en avskild plats från andra rum — eller som ett alternativ till ett “allvarligt” samtal, med implikationen att allvar skulle vara det normala sättet att konversera över gemensamma frågor. Bakhtins teori om det karnevaleska är en viktig hållpunkt i studier med ett fokus på humoristiska rum. Den rumsliga metaforen pekar på hur vissa sociala sammanhang påbjuder ett humoristiskt deltagande. Forskare har intresserat sig för vilka sociala och retoriska funktioner en sådan sammanhangsanknuten stämning har, och hur den skiljer sig från “allvarliga” sammanhang.

Humoristiska rum kan förstås som lekfulla, och därför reflexiva retoriska miljöer. Morreall (2009) framhäver leken och lekfullheten som humorteori, med skrattet som en leksignal. Med det menas att vid skämtande, så leker människor med det som skämtas om. I ett sådant rum upphävs eller undertrycks den “normala” seriositetens konnotationer, och humorns perspektivskapande funktion kan sättas i ett prövande arbete — i ett sammanhang där man kan delta utan att insatserna och konsekvenserna upplevs som särskilt stora. En lek är inte på allvar, eller “på riktigt”. Därför kan människor i ett sådant rum, som Dahl och Nærland (2022) uttrycker det, hantera allvarliga frågor på oseriösa sätt (s. 584). De pekar på hur detta möjliggör en reflektion över frågor, då perspektivet förskjuts, som samtidigt kan fungera som opinionsbildning. Sådana skämtsamma rum kan i vissa fall utgöra eller skapa rum för dissens, sammanhang där undertryckta åsikter, minoritetsuppfattningar eller opposition mot etablerade sanningar kan få utrymme att uttryckas (Hansen m.fl., 2017). I kontroversiella frågor med låsta positioner, kan humor ge ny luft och riktning åt diskussionen (Hansen, 2012). Diskurser i humoristiska rum anlägger alternativa perspektiv på det allvarliga, vilket kan låta deltagare tänka på det på annorlunda sätt.

Humoristiska rum är alltså (förhållandevis) säkra rum för demokratiskt deltagande, eftersom man genom humor kan uttrycka det obehagliga eller förbjudna — eller helt enkelt uttrycka sig med lägre grad av förpliktelse till en uppfattning. Doona (2021) pekar på hur människor som upplever en slags medborgerlig scenskräck, ett obehag inför att delta i offentlig politisk diskurs, gärna söker sig till humor och satir som en bekvämare miljö för att utöva medborgarskap. Dahl (2021) menar att humoristiska rum kan bygga på en spänning mellan känslomässig investering och avståndstagande. Det vill säga att humor erbjuder ett sätt att hantera frågor med stora konsekvenser för individen, som eventuellt förknippas med negativa känslor, genom att skapa distans och närma sig frågorna genom skrattets positiva känslor. Dessa samtidiga och motsatta krafter är dock ingenting som behöver lösas, utan är enligt Dahl en central del i humorns samhällsroll. Bruhn och Doona (2025) visar hur dessa retoriska funktioner är centrala i hur nationalism och nationell identitet reproduceras genom trams, ironi, memes och humoristiskt kollektivt fantiserande i vissa svenska internetmiljöer, som en hantering av negativa känslor kring Rysslands invasion av Ukraina och den efterföljande svenska NATO-anslutningen.

Detta pekar mot att humor, oavsett om det är i små grupper eller vida spritt i olika medier, kan ses som att den ger uttryck för gemensamma problem. Det vill säga att vad vi skämtar om kan vara politiskt på ett djupare plan än vad man vanligtvis menar med politisk humor. Møller (2018) diskuterar exempelvis hur de parodikampanjer hon studerat kan sägas bli en utloppsplats för väljarnas frustrationer med politiken, som avslöjade deras kvalitéer. Detta kan kallas för en baromenterhypotes om politisk humor, att den kan analyseras för att bättre förstå en rådande opinion.

 

Humor och den politiska offentligheten

Har då humor och skämtande en övertygande kraft? Kan det roliga förändra? Det kan tyckas som att det vore en rättfram slutsats att mena att den kan det. Exempelvis ligger det nära till hands att tro att en bitande satir i det rätta ögonblicket kan skifta hållningar hos människor, genom att den avslöjar och väcker skratt genom ett slags sanningsvärde.

Den vitt spridda föreställningen att skämt är någonting annat än allvar bidrar till att problematisera detta. Om skämt inte tas på allvar, utan betraktas som oseriöst, så ligger det nära till hands att förstå den som förpassad till en kulturell sfär. Eco menade exempelvis att humorns poänger förblir inom en komisk värld, avskild från den allvarliga värld humorn gör avsteg från. Den komiska friheten är tillfällig (Eco, 1984). Billig pekar i stället på att humor idag är så pass normaliserad att den näppe kan betraktas som på riktigt utmanande. Han påpekar att i västvärlden är politisk satir alltid tillgänglig, och skämtsam upproriskhet både accepterat, hyllat och domesticerat. Han menar att det snarare är så att karnevalen pausas av korta stunder av kollektivt allvar, än tvärtom (Billig, 2005, s. 240). Så till vida kan även det upproriska ytterst vara konservativt: Det kan såväl vara förväntat, som att det är ett avsteg som bekräftar maktstrukturer i det “normalt” allvarliga. Parodi, har det sagts, är den främsta formen av smicker.

Billig framhäver här den konservativa funktionen hos humor: Den måste rimma med förutfattade meningar för att fungera. Dahl, å sin sida, pekar mot humorns konservativa och subversiva funktioner som en produktiv inkongruens. Han menar att humor kan vara både och, samtidigt (Dahl, 2021). Detta leder till en syn på humor som en balansering och förhandling av socialt delade förgivettaganden. Han pekar på hur ståuppkomik, en ofta självbiografisk och politisk humorgenre, kan illustrera hur gränserna mellan en skämtsam kulturell sfär och den politiska offentligheten kan vara flytande. Även om hans studerade komiker ofta reproducerade redan etablerade föreställningar, pekar han på hur medierapporteringen om dem kunde leda till förändring i andra delar av offentligheten än den direkta (Dahl, 2019). En liknande slags distribuerad verkan finner Bruhn och Doona (2021b) i en studie av efterspelet kring ett satirprogram i Sveriges television, där ett tittaraktiverande provokativt inslag föranledde retorisk aktivitet i flera olika arenor. Det finns alltså skäl att tro att gränserna mellan humor och allvar, mellan kulturella och politiska offentligheter, kan korsas under rätt förutsättningar. Humor kan påverka, om än inte nödvändigtvis på ett direkt sätt.

 

Vidare läsning

Humor studeras under de flesta samhälls- och humanvetenskaper. Bland de teoretiker och forskare som diskuterats ovan finns utöver retoriker filosofer, sociologer, etnologer och medievetare. Humorstudier är ett etablerat fält med egna konferenser och tidskrifter. Den intresserade rekommenderas att läsa Critchley (2011) On humour, som presenterar en teori om vad som är roligt. Morreall (2009) Comic relief: a comprehensive philosophy of humor är en intressant genomgång av humorns estetik och etik. Billig (2005) Laughter and ridicule: towards a social critique of laughter rekommenderas för sin genuint kritiska syn på humor, liksom dess goda genomgång av humorns historia. Wickberg (2016) The Senses of Humor är en idéhistorisk undersökning av att ”ha humor” med fokus på 18- och 1900-talet. Linda Hutcheons analyser av ironi i Irony’s edge: The theory and politics of irony (1994) och parodi i A theory of parody: the teachings of twentieth-century art forms (2000) rekommenderas för sin inblick i dessa former i (populär)kultur. Bogel (2001) The difference satire makes: rhetoric and reading from Jonson to Byron erbjuder en retorikvetenskaplig satirteori. Ett mycket gott referensverk är Encyclopedia of humor studies (Attardo, 2014).

 

Referenser

Aristoteles. (2012a). Den nikomachiska etiken (M. Ringbom, Övers.; 3 uppl.). Daidalos.

Aristoteles. (2012b). Retoriken (J. Akujärvi, Övers.). Retorikförlaget.

Attardo, S. (2014). Encyclopedia of humor studies. SAGE.

Bachtin, M. M. (2007). Rabelais och skrattets historia: François Rabelais’ verk och den folkliga kulturen under medeltiden och renässansen (L. Fyhr, Övers.). Anthropos.

Bachtin, M. M. (2010). Dostojevskijs poetik (L. Fyhr & J. Öberg, Övers.). Anthropos.

Bain, A. (1865). The emotions and the will  [Elektronisk resurs]. Longmans, Green. Internet archive. https://archive.org/details/emotionsandwill03baingoog/mode/2up (1859)

Bergson, H. (1999). Laughter: an essay on the meaning of the comic (C. Brereton & F. Rothwell, Övers.). Green Integer.

Berndtsson, T. (2023). Frälsningsarmén och förlöjligandet: Om retoriska strategier för att bemöta hån och skämt runt sekelskiftet 1900. Rhetorica Scandinavica, 27(86), 8-27. https://doi.org/10.52610/rhs.v27i86.298

Billig, M. (2005). Laughter and ridicule: towards a social critique of laughter. Sage.

Bippus, A. (2007). Factors predicting the perceived effectiveness of politicians’ use of humor during a debate. Humor, 20(2), 105-121. https://doi.org/10.1515/HUMOR.2007.006

Blank, T. J. (2013). The last laugh: Folk humor, celebrity culture, and mass-mediated disasters in the digital age. University of Wisconsin Pres.

Bogel, F. V. (2001). The difference satire makes: rhetoric and reading from Jonson to Byron. Cornell Univ. Press.

Booth, W. C. (1975). A rhetoric of irony (2 uppl.). University of Chicago Press.

Brix Jacobsen, L., Kjerkegaard, S., Kraglund, R. A., Skov Nielsen, H., Reestorff, C., & Stage, C. (2013). Fiktionalitet. Samfundslitteratur.

Bruhn, T., & Doona, J. (2021a). Den anklagade tittaren. Strategiskt publiktilltal i satiriska anklagelser. Rhetorica Scandinavica, 25(82). https://doi.org/10.52610/rhs.v25i82.15

Bruhn, T., & Doona, J. (2021b). Serious Grappling with Satire: Rhetorical Genre Affordances and Invitations to Participation in Public Controversy. Javnost – The Public, 29(3), 284-300. https://doi.org/10.1080/13183222.2021.1983303

Bruhn, T., & Doona, J. (2025). Joking nationalism: modes, moods, and national identity in foreign policy discourse on Swedish Reddit. National Identities, 1-19. https://doi.org/10.1080/14608944.2024.2442074

Burke, K. (1941). Four master tropes. The Kenyon Review, 3(4), 421-438.

Burke, K. (1984). Permanence and Change: An Anatomy of Purpose. University of California Press.

Castiglione, B. (2023). The Book of the Courtier (P. Hainsworth, Övers.; 1 uppl.). Hackett Publishing Company.

Christiansen, N. (2013). Figuring Style: The Legacy of Renaissance Rhetoric. University of South Carolina Press.

Cicero, M. T. (2009). Om talaren. Andra boken (B. Bergh & A. Piltz, Övers.). Retorikförlaget.

Critchley, S. (2011). On humour. Routledge.

Dahl, J. M., & Nærland, T. U. (2022). Playful recognition: Television comedy and the politics of mediated recognition. Communications, 47(4), 572-589. https://doi.org/10.1515/commun-2022-0046

Dahl, J. M. R. (2019). From the club stage to the national scene: How mass media interpreted two comedians as important immigrant voices. Javnost-The Public, 26(2), 210-224. https://doi.org/10.1080/13183222.2019.1587700

Dahl, J. M. R. (2021). Voices on the border: Comedy and immigration in the Scandinavian public spheres [Diss., Universitetet i Bergen]. Bergen.

Doona, J. (2021). Civic stage fright: Motivation and news satire engagement. European Journal of Cultural Studies, 24(4), 850-868. https://doi.org/10.1177/13675494211033290

Eco, U. (1984). The frames of comic freedom. In T. Sebeok (Red.), Carnival! Mouton. https://doi.org/10.1515/9783110848717.1

Freud, S. (1954). Vitsen och dess förhållande till det omedvetna. Söderström.

Graeber, D. (2013). What’s the Point If We Can’t Have Fun? The Baffler(24), 50-58. https://doi.org/10.1162/bflr_a_00204

Gundelach, P. (2000). Joking relationships and national identity in Scandinavia. Acta sociologica, 43(2), 113-122. https://doi.org/10.1177/000169930004300202

Halstrøm, P. L., & Isager, C. (2021). En medrivende form for knibeøvelser: Når retoriske homologier driver en designproces. Rhetorica Scandinavica, 25(83), 1-21. https://doi.org/10.52610/rhs.v25i83.4

Hansen, J. B. (2012). Danish revue: Satire as rhetorical citizenship. In C. Kock & L. S. Villadsen (Red.), Rhetorical citizenship and public deliberation (ss. 249-264). https://doi.org/10.5325/j.ctt7v660.20

Hansen, J. B., Isager, C., & Rønlev, R. (2017). Velkomst og afstandtagen–Ethos, humor og retoriske manøvrer når ordet gives videre. Rhetorica Scandinavica, 21(76), 22-58. https://doi.org/10.52610/rhs.v21i76.52

Hariman, R. (2008). Political parody and public culture. Quarterly Journal of Speech, 94(3), 247-272. https://doi.org/10.1080/00335630802210369

Higgie, R. (2014). Kynical dogs and cynical masters: Contemporary satire, politics and truth-telling. Humor, 27(2), 183-201. https://doi.org/10.1515/humor-2014-0016

Hobbes, T. (1999). The elements of law, natural and politic: part I: Human nature: part II: De corpore politico: with Three lives (J. C. A. Gaskin, Red. Paperback , reiss. uppl.). Oxford University Press.

Hougaard, T. T. (2024). Samfundskritiske mememagere: – en ny stemme i debatten. Rhetorica Scandinavica, 28(89). https://rhs.retorikforlaget.se/index.php/rhs/article/view/316

Hutcheon, L. (1994). Irony’s edge: The theory and politics of irony. Routledge.

Hutcheon, L. (2000). A theory of parody: the teachings of twentieth-century art forms (1. Illinois paperback. uppl.). University of Illinois Press.

Ivie, R. L. (2016). Kenneth Burke’s attitude toward rhetoric. Rhetorica Scandinavica, 74, 13-29. https://doi.org/10.52610/rhs.v20i74.57

Just, S. N., & Berg, K. M. (2014). Entropa: Rhetoric of parody and provocation. In Let’s talk politics (ss. 131-147). John Benjamins. https://doi.org/10.1075/aic.6.08ber

Kuipers, G., & Raskin, V. (2008). The sociology of humor. In (Vol. 8, ss. 361-398). De Gruyter, Inc. https://doi.org/10.1515/9783110198492.361

Löfgren, J., & Tolgensbakk, I. (2021). «Time flies when you are stuck at home, broke, drunk and full of existential dread»: En reflexiv etnografisk betraktelse kring humor och samlande under Covid-19 pandemin. Tidsskrift for kulturforskning(1), 83–96.

Meyer, J. C. (2000). Humor as a double-edged sword: Four functions of humor in communication. Communication theory, 10(3), 310-331. https://doi.org/10.1111/j.1468-2885.2000.tb00194.x

Mo, H. G. (2015). ”Now the tables have turned”–Hvordan humor og fiksjonalitet som retoriske strategier kan bidra til å utfordre stereotyper. Tidsskrift for Medier, Erkendelse og Formidling, 3(1).

Morreall, J. (2009). Comic relief: a comprehensive philosophy of humor. Wiley-Blackwell.

Munk, H., & Vigsø, O. (2020). Satirteckningar i Danmark och Sverige. Nordisk Tidskrift(2), 181-188.

Møller, M. (2018). Running for fun, elected for real: A genre based analysis of two comedians’ humorous election campaigns [Diss., Department of Nordic Studies and Linguistics, University of Copenhagen].

Platon. (1985). Skrifter i svensk tolkning (H. Thesleff & C. Lindskog, Övers.; Vol. 5). Doxa.

Pollack, J. (2012). The Pun Also Rises: How the Humble Pun Revolutionized Language, Changed History, and Made Wordplay More Than Some Antics. Avery.

Quintilianus. (2002). The Orator’s Education, Volume III: Books 6-8. (D. A. Russell, Övers.). Harvard University Press.

Schwind, K. H. (2020). Skal ingen ut? Samtiden, 129(4), 32-41. https://doi.org/10.18261/issn1890-0690-2020-04-05

Shaftesbury, A. A. C. (1999). Characteristics of men, manners, opinions, times (L. E. Klein, Red.). Cambridge University Press.

Sigrell, A. (2001). Att övertyga mellan raderna: en retorisk studie om underförståddheter i modern politisk argumentation (2 uppl.). Rhetor förlag. https://doi.org/10.52610/xuuy4379

Stewart, P. A., Dye, R. G., & Eubanks, A. D. (2018). The political ethology of debate humor and audience laughter. In J. C. Baumgartner & A. B. Becker (Red.), Political humor in a changing media landscape: A new generation of research (ss. 117-136). Lexington books/Fortress Academic.

Söderlund, H. (2023). Humorn, makten och härligheten–Språkvetenskapliga och kulturella perspektiv på humor och makt. HumaNetten(50), 187-212. https://doi.org/10.15626/hn.20235009

Tannock, S. (1995). Nostalgia critique. Cultural studies, 9(3), 453-464. https://doi.org/10.1080/09502389500490511

Tindale, C. W. (2017). Replicating reasons: Arguments, memes, and the cognitive environment. Philosophy & Rhetoric, 50(4), 566-588. https://doi.org/10.5325/philrhet.50.4.0566

Valtysson, B. (2015). After the Performance. Nordicom Review, 36(2), 51-64. https://doi.org/10.1515/nor-2015-0016

Vico, G. (2018). On the Study Methods of Our Time. Cornell University Press. https://doi.org/10.7591/j.ctv3mt9fb

Waisanen, D. (2018). The comic counterfactual: Laughter, affect, and civic alternatives. Quarterly Journal of Speech, 104(1), 71-93. https://doi.org/10.1080/00335630.2017.1401224

Wickberg, D. (2016). The Senses of Humor. Cornell University Press. https://doi.org/doi:10.7591/9780801454387